söndag 19 mars 2017

The Claypool Lennon Delirium [Skivtips]

      

The Claypool Lennon Delirium - The Monolith of Phobos 
[Dubbel-lp utgiven på ATO Records 2016]

Av en slump, som så mycket annat, ramlade jag över denna duo. Det var via en massa klick på youtube som jag hamnade på en inspelad konsert med dessa två. Les Claypool (f. 1963) har jag sedan en massa år försökt hålla lite koll på vad han gör. Förutom att han är en tredjedel av den otroligt spännande rockgruppen Primus, så har han gjort en massa andra musikaliska utflykter i, mer eller mindre, samma anda som Primus. Sean Lennon (f. 1975, son till John Lennon och Yoko Ono) visste jag ju att han fanns som person, men att han var en begåvad och intressant rockmusiker visste jag inte. Spännande! På deras debutskiva, Monolith of Phobos, under gruppnamnet The Claypool Lennon Delirium, så spelar de alla instrumenten samt står som producenter. Les Claypool ger oss sitt typiska spel på elbasen, sin nasala grodan-boll-röst och emellanåt lite trummor och Mellotron. Sean Lennon spelar gitarr, trummor, Mellotron och sjunger. Han har även gjort omslaget till skivan. Talangfull människa den där Sean! 

Musiken som de gör på denna skiva bär starka spår av 60-tals-Pink Floyd och andra så kallade psykedeliska rockgrupper från den tiden. Tänk Jefferson Airplane, Doors osv. Blanda sedan det med avtryck från Primus och deras stompiga och starkt synkoperade musik. I den korsningen hittar du denna dubbel-LP. 
Det som gör denna skiva så trevlig att lyssna på är just denna blandning av nytt och gammalt. En kan hitta referenser och passningar från 60- och tidiga 70-talets rockmusik. De gör det dock med en anda av sansad modern virtuositet och mognad. Claypool och Lennon kompletterar varandra mycket bra. Både vad det gäller låtskrivande och musicerande. Det är vackert och spännande, behagligt och rafflande, varligt och hänförande. Precis som god pop- och rockmusik ska vara. Låttexterna handlar om aktuella ämnen som dagens Amerika ("Ohmerica"), receptbelagda mediciner ("Cricket and the genie"), läskiga fluktare ("Mr Wright") m.m. Allt detta med en tragikomisk tvist. Men också den sorgsna historien ("Bubbles burst") om Michael Jacksons apa Bubbles, som Sean Lennon ska ha träffat och "umgåtts" med. 

En skulle kunna kalla denna skiva för flummig (ja, jo faktiskt). Det flummiga ser jag som en  synonym till det vackra och lummiga från det sena 60-talets rockmusik. Samtidigt som du har en stor portion allvar med gedigen stadga inmejslat i de svävande gitarr- och Mellotronljuden. 
Tryck er fram på ex. Spotify eller Youtube och provlyssna på denna frodigt spännande och stilblandande skiva. 


Text och foto: Jonas Persson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar