onsdag 22 mars 2017

Cell9 - The Devils Feast [Skivtips]


Cell9 - The Devils Feast [CD utgiven 2016]

För den hårdrocks- och heavy metal-lystne så finns det ett nytt gott alternativ med gruppen Cell9. Men medlemmarna är allt annat än nybörjare. Denna trio i hård musik består av Thomas och Torbjörn Weinesjö samt Niklas Wilhelmsson. Bröderna Weinesjö kanske konnässören av tung metalmusik känner igen från den nu avpolletterade gruppen Veni Domine. Thomas Weinesjö (trummor) har även figurerat i den amerikanska rockgruppen Savior Machine. Och Torbjörn Weinesjö (gitarr o sång) har även medverkat i gruppen Audiovision. Niklas Wilhelmsson (bas) var med i ett band som hette Bishop Caps. Så dessa 40-plussare besitter en massa tung erfarenhet.

Skivan börjar med låten Under My Skin, där ett torrt och skevt ljud på gitarren samt tolv slag på bastrumman introducerar oss... för att sedan komma emot oss som en ångvält! Det är ett gemensamt drag för alla låtarna, att de är väldigt fysiska, sinnliga och kroppsliga. Cell9 gestaltar med denna skiva dualiteten mellan styrka och hjärta, mellan kropp och själ. Men kanske framför allt ett steg till, att vi människor behöver treenigheten i vår värld. Titellåten, Devil's Feast, åskådliggör med sina taggtrådsvassa ljud att de trots allt (tack vare Torbjörn Weinesjös lyckade inspelning och mixning) har en stor klarhet i ljudbilden, vilket är symptomatiskt för hela skivan. Gitarriffen är riktigt fläskiga (i ordets positiva bemärkelse) och sången är okonstlad i sitt, emellanåt, teatraliska uttryck, där den framförs personligt och äkta. Niklas Wilhelmsson och hans bas rullar fram som den största av hjulångare på Mississippi-floden, vilket bevisas bl.a. i låten A Burning Haze. Ibland ser jag hela gruppen och dess musik som en stor hjulångare, som utan pardon tar sig fram på livets tuffa flod, där de också stannar upp och tar ombord medpassagerare till undsättning. Ibland skyfflar de in extra mycket kol i ugnen och får en rackarns fart rätt upp i himlen, som i låten Touch the sky. Hårt, energigivande och nöjsamt att lyssna på, där Thomas Weinesjö får visa sina fartfyllda kunskaper på trummorna! En sån trummis! 
Förutom att det är mycket energi, hårdhet och tyngd så har de, som i låten Save Me, ett stycke rockmusik med intrikata takt- och tempobyten i sann metall-anda. Jag måste erkänna att den låten och Touch The Sky är favoritlåtarna just nu. Det kommer säkert att ändras vart efter, för här finns det mycket bra hårdrock och metallmusik att inandas! Cell9 tar beprövade musikaliska hårdrocksgrepp, och gör dem till sina egna. Det är tajt och välspelat, det är fyllt med innerlighet och hjärta, med personlighet och karismatisk själ. Det är väldigt hårt och tungt, oftast rakt på utan konstigheter, men med välgjorda svängar. The Devil's Feast är en skiva som jag tror och hoppas att fans av den hårda och metalliska musiken kommer att ta till sig. Det borde en göra. 

Cell9 har verkligen lyckats arbeta ihop en livgivande hårdrocksskiva av rang. Vidare så måste det ju nämnas att skivan klockar in på behagliga 35 min...så jag tar nog och låter den snurra ett varv till! 


Text o bild: Jonas Persson. 




söndag 19 mars 2017

The Claypool Lennon Delirium [Skivtips]

      

The Claypool Lennon Delirium - The Monolith of Phobos 
[Dubbel-lp utgiven på ATO Records 2016]

Av en slump, som så mycket annat, ramlade jag över denna duo. Det var via en massa klick på youtube som jag hamnade på en inspelad konsert med dessa två. Les Claypool (f. 1963) har jag sedan en massa år försökt hålla lite koll på vad han gör. Förutom att han är en tredjedel av den otroligt spännande rockgruppen Primus, så har han gjort en massa andra musikaliska utflykter i, mer eller mindre, samma anda som Primus. Sean Lennon (f. 1975, son till John Lennon och Yoko Ono) visste jag ju att han fanns som person, men att han var en begåvad och intressant rockmusiker visste jag inte. Spännande! På deras debutskiva, Monolith of Phobos, under gruppnamnet The Claypool Lennon Delirium, så spelar de alla instrumenten samt står som producenter. Les Claypool ger oss sitt typiska spel på elbasen, sin nasala grodan-boll-röst och emellanåt lite trummor och Mellotron. Sean Lennon spelar gitarr, trummor, Mellotron och sjunger. Han har även gjort omslaget till skivan. Talangfull människa den där Sean! 

Musiken som de gör på denna skiva bär starka spår av 60-tals-Pink Floyd och andra så kallade psykedeliska rockgrupper från den tiden. Tänk Jefferson Airplane, Doors osv. Blanda sedan det med avtryck från Primus och deras stompiga och starkt synkoperade musik. I den korsningen hittar du denna dubbel-LP. 
Det som gör denna skiva så trevlig att lyssna på är just denna blandning av nytt och gammalt. En kan hitta referenser och passningar från 60- och tidiga 70-talets rockmusik. De gör det dock med en anda av sansad modern virtuositet och mognad. Claypool och Lennon kompletterar varandra mycket bra. Både vad det gäller låtskrivande och musicerande. Det är vackert och spännande, behagligt och rafflande, varligt och hänförande. Precis som god pop- och rockmusik ska vara. Låttexterna handlar om aktuella ämnen som dagens Amerika ("Ohmerica"), receptbelagda mediciner ("Cricket and the genie"), läskiga fluktare ("Mr Wright") m.m. Allt detta med en tragikomisk tvist. Men också den sorgsna historien ("Bubbles burst") om Michael Jacksons apa Bubbles, som Sean Lennon ska ha träffat och "umgåtts" med. 

En skulle kunna kalla denna skiva för flummig (ja, jo faktiskt). Det flummiga ser jag som en  synonym till det vackra och lummiga från det sena 60-talets rockmusik. Samtidigt som du har en stor portion allvar med gedigen stadga inmejslat i de svävande gitarr- och Mellotronljuden. 
Tryck er fram på ex. Spotify eller Youtube och provlyssna på denna frodigt spännande och stilblandande skiva. 


Text och foto: Jonas Persson

måndag 7 november 2016

Väder- och Trastjazz med Parti & Minut

                           
                         

Parti & Minut, en av Sveriges mest spännande och mysiga jazztriosar. Mysig? Ja, för de gör musik som är så intim och närvarande, både ljud- och kompositionsmässigt. Trion består av Per-Åke Holmlander spelandes på sin tuba, Johan Norin (f.d. Jonsson) på trumpet och batteristen Christopher Cantillo. De gör en underbar och fint ihopknåpad jazz tillsammans, som låter hoppig (den strikt musikaliska termen är nog 'stackato') frijazzig, rolig och spännande.   

Musiken är väldigt detaljrik, både vad det gäller tonföljder och rytmik. Melodierna är omväxlande hoppiga, utdragna, spröda och direkta. Och trumspelet är som vanligt av sällan skådat och hört slag. De spelar och interagerar med varandra på ett väldigt vitalt och spänstigt sätt. Deras musik har också starka konturer, där tydligheten - med all dess spänningar glädje och intensitet - riktas och kommer fram.

Per-Åke Holmlanders och Johan Norins mässingstoner är ömsom bluesiga och jazziga ömsom fria, men ändå alltid bundna till trions formspråk, där Christopher Cantillos trumspel är mer av, som han själv säger, form och färg än av takthållning. Musikernas bundna frihet är en fröjd att få erfara. Låtarna på deras två skivor är ca hälften egna kompositioner (mestadels Johan Norins låtar) och hälften andras. Dom tar sig an bl.a. Dazzle av Sam Rivers, Baby Talk av James 'Blood' Ulmer och Cameloupe av Amina Claudine Myers. Deras tolkningar är mycket skickligt arrangerade. De gör verkligen låtarna till deras egna.
Skivorna, som är utgivna av skivbolaget El Dingo Records, heter: Från klart till halvklart (cd 2011) och Dålig sikt och regn (cd 2015). 
       
                    Foto: Jonas Persson. Parti & Minut, livs levande någonstans i Enskede


Johan Norin som trakterar trumpeten har spelat med bl.a. Amanda Jenssen, Jurmo och Borgs. Per-Åke Holmlander, denna tuba-gigant inom jazzen/frijazzen, har spelat med Mats Gustafsson på en massa av hans projekt. Vidare så har Holmlander även spelat med Peter Brötzmann, Barry Guy samt med den i Berlin boende men från Mariestad kommande kompositören Sven-Åke Johansson. 
Christpher Cantillo har med färg, form och rytmik, spelat med en stor mängd musiker och medverkat på många skivor. Bland annat har han spelat med Anna von Hausswolff, Pace, Ståhls Trio, Mats Ärleklint, Georg och Sarah Riedel m.fl. 

Parti & Minut spelar en jazz som likt radions väderprognoser är oförtäckt och poetisk. Och likt alla trastfåglars blandning av harmoni och disharmoni, rytmik och disrytmik(?) 
—Tradjazz?
—Näe... Trastjazz! 

Så, nyttja internet och lyssna på Parti & Minut (och skulle ni oförhappandes gilla det ni hör så är det bara att köpa deras skivor och stödja dem) 


Text & bild: Jonas Persson
Tack till Christopher Cantillo för tillhandahållning av lite fakta. 



onsdag 17 augusti 2016

Uppsala Progressive Rock Festival 2016


Lördagen den 13 augusti var det dags för årets upplaga av Uppsala Progressive Festival. Denna, den tionde gången, var även den sista. Det var, trots utlovat regn, strålande solsken.

Vi var många som hade slutit upp för att bevittna den sista festivalen som Svenska Artrockföreningen Crimson anordnade. Crimsongänget hade detta år fått till det så att det var en massa band/artister som var från Uppsala. Lokal tillställning med lokala storheter inom prog- art- och symfonirocken! Först ut så hade ordförande Magnus Ring ett litet traditionellt inledningstal. Denna gång också med ett sorgligt inslag. Det var om att deras vän Peter Ericson dagen innan hade gått bort. Peter Ericson var en musikalisk Uppsalaprofil. Han hade under många många år drivit skivaffärer och var även medlem i prog/punk-bandet Rävjunk som 1977 gav ut albumet ”Uppsala Stadshotell Brinner”.


Första bandet på scen denna lördag var Megalot. Bördiga från Uppsala, bildades de i mitten på nittiotalet. Sångaren Anton Steensland (iklädd knallgul varselväst med Länsförsäkringars logo på) har en röst som emellanåt kan liknas vid Pendragonsångaren Nick Barret. Så det blir lite märklig och humoristisk start på det hela när de börjar spela Depeche Mode-låten Just can't get enough och sedan fortsätta med ett annat örhänge från samma tidsperiod, nämligen Don't you want me. De fortsätter på den humoristiska banan med sina egna låtar och slutar med den eklektiska låten Hey & ho, lets go to Texas. För att svara på Frank Zappas fråga ”does humor belong in music?” - Ja det gör det och framförallt för Megalot.



Sedan var det dags för Rikard Sjöblom och hans orkester Gungfly. Detta progmusikaliska underbarn har tidigare medverkat på denna festival med bandet Beardfish. Han är även med och spelar i det engelska progbandet Big Big Train. En man med många knappar på sitt dragspel. Rikard Sjöblom med anhang spelar en rockmusik som är cool och avslappnad i både framförande som utformning. De har en självklarhet i sin musikaliska presentation, med lika delar av rockens arv samt av det moderna i den genren. En blandning av 70-talets och 10-talets progrock. Dock kunde det bli, i mitt tycke, en aningens jämntjockt. Det kunde ha behövts mer luft i arrangemangen. Det är en stor grupp, sex stycken musiker, som ska samsas om ljudbilden. Storheten i det hela är Sjöbloms rockröst och hans framförande av gitarr och orgel.
Eller som fotograf Fredrik sa: ”Onödigt snyggt”. (Han är ett stort fan av Rickard Sjöblom)


Efter att Rikard Sjöblom & Gungfly hade klivit av scenen så klev allas vår progclown upp på scenen. Daniel Reichberg, från SARF Crimsons systerförening GARF (Göteborgs Artrockförening). Han gjorde som vanligt reklam för deras (GARF) musikfestival i Göteborg. Men innan det så bad Daniel om en tyst minut för deras gemensamma vän Peter Ericson. En fin och värdig gest…


Sedan var det dags för en annan grupp som också är bördiga från Uppsala, nämligen den fin-fina duon Trummor & Orgel. De spelar en jazzig och folklig rockmusik med ett koncept som vi känner igen från bl.a. Hansson och Karlsson samt Sagor & Swing. Men, även om det är stora likheter med de nämnda banden, så är detta en personlig och helgjuten musikalisk resa. Bröderna Ljunggren (Anders på orgel och Staffan på Trummor) har ett otroligt fint och dynamiskt samspel. Deras musik, med Staffans otroligt finstämda trumspel blir väldigt behaglig att lyssna på. De förde in artrocken i årets festival. Emellanåt var (och är) deras musik väldigt dansant, vilket illustrerades av ett antal ungar bredvid scenen som i bästa galopp-stil dansade till deras musik! Jazziga och folkliga melodier av repetitiva harmonier blir väldigt ljuvligt och vackert att lyssna på.
Förtjusande solnedgångsmusik i Parksnäckan!


Sedan var det dags att spänna fast sig! Svensk prog(g)-cirkus på högsta nivå stod på tur. Den svenska progglegendaren (jo, det får en nog säga) och Uppsalaprofilen Hasse Bruniusson hade samlat ihop en orkester som skulle spela musik av Samla Mammas Manna! Trumslagare Bruniusson hade med sig tidigare nämnda underbarn Rikard Sjöblom på elpiano, synth och dragspel; Roine Stolt (från Flower Kings och Kaipa) på gitarr och Håkan Almkvist (från bl.a. Ensemble Nimbus) på elbas. Det börjar med förinspelad cirkusmusik och röst som läser upp alla medlemmar, bl.a. Hasse själv, som har varit med i Samla Mammas Manna. Sedan kommer alla igång...utom Roine Stolt, vars gitarr inte ville höras. Hasse säger då att ”vi måste tyvärr stänga karusellen ikväll, det är fel på ett kugghjul”. Så med humor i blick och leende fortsätter de övriga att spela tills herr Stolt har fått fart på sin gitarr. Under denna stund kan man verkligen höra och se vilken otroligt bra musiker Rikard Sjöblom är. Han spelar med en väldigt peppad Hasse Bruniusson samtidigt som han försöker fånga in en, på efterkälken, eftersläpande gitarrist! Och som Hasse sa senare under konserten, ”jag är lite nykär i honom” (Om Rikard). Vi får höra material från Samlas fyra första skivor, utgivna mellan 1971 – 1976.

Det är roligt. Deras musik är riktig taktbytar-cirkus! Stundtals är musikerna otroligt tighta i sitt samspel. Rikard excellerar på klaviaturinstrumenten. Wha-wha-pedal på elpianot...jorå så att! Vi fick höra ett längre stycke från deras klassiker Snorungarna Symfoni, som skrevs av Greg FitzPatrick. En av förgrundsfigurerna i den svenska musikrörelse på 70-talet.
Denna roliga, finurliga och virtuosa musik var en fullkomligt perfekt final på kvällen och årens alla festivaler.

Det hade tunnats ut lite i publiken så här mot slutet… men hardcore-fansen, de berusade och en man i blå hatt dansade dock vidare i natten!

Vi får tacka alla medlemmar och styrelsen i SARF Crimson som gjort detta möjligt för alla musikälskare inom denna lite smala genre inom rockmusiken!



Text: Jonas Persson
Foto: Fredrik Andersson



P.S.
Ett stort Tack till Fredrik som tog alla bilder!








onsdag 6 juli 2016

Water Boogie System - levande i Galärparken

Fr. v-h Jonathan Albrektson, Karin Verbaan, Viktor Reuter. Ur bild bakom pianot - William Soovik

Den andra juli så spelade en av Det Tornas Rymds favoritband, Water Boogie System, på evenemanget Jazz i Parken. Det är Parkteatern som håller i trådarna till detta fina initiativ, som i Stockholm befann sig i Galärparken.

Det har skrivits lite om Water Boogie System tidigare här på Det Tornas Rymd (du kan läsa om dem här och här). Water Boogie System är ett band som utgår från jazzen men hamnar oftast någon helt annanstans. Det finns upphämtningar från den fria improvisations-musiken, skev åttiotalspop och en massa annat. Men, de är sina egna!

De börjar med låten But Why, för att sedan komma in i låten Sorti 2 som har ett mycket stiligt trum- och basintro som vidare förs in i en snygg melankolisk Prophetisk* och vokal lågmäldhet. Den låten speglade vädret och scenen de stod på. Ömsom sol, ömsom vatten och en väldigt grå, men charmig, scen. Under låten Party Pack, som är en vidunderlig blandning av jazzig coolhet och atonala inlägg, så hördes det små uppskattande skratt från ett par äldre damer på bänkraden bakom mig. Och ja, jag kan bara hålla med dem. Upprymdheten kan lätt infinna sig när en lyssnar på de samspelta Water Boogie System! De andra låtarna de spelade var Herne Hill (namngiven efter stadsdelen i London med samma namn) och Balladen, som var en aningens, hör å häpna, balladaktig. De avslutade med den otroligt snygga och spännande Freedom Las Vegas.

Det som först uppmärksammas kan vara sångerskan Karin Verbaans röst. Hon använder den inte bara som ett medel att framföra text och melodi, utan mer som en del av den instrumentala orkestern. Hennes, emellanåt effekt-marinerade, röst blir som det femte instrumentet. Men Verbaan hanterar även de traditionella jazziga sångpartierna mycket bra. Från synt- och pianospelaren Jonathan Albrektson så kommer det en fängslande blandning mellan snygga harmoniska jazzackord och atonala riff på pianot. För att inte tala om de förtjusande ljuden från Prophet-synten (med, enligt mig, referenser från de symfoniska rockbanden på 70-talet). Viktor Reuter, som hanterar kontrabasen, spelar väldigt uttrycksfullt, intressant och träffande. Vilken lirare! Trumslagare William Soovik hördes tyvärr inte så bra från där jag satt. Men om en lyssnar på deras inspelningar så förstår man vilken viktig komponent han är. Även han blandar friskt och vågat. Mellan statiskhet och väldig rörelsefrihet. Mellan tydliga markeringar och ett fint flyt i ljudbilden.

Trots (eller tack vare?) de snäva taktbytena och blandningen mellan harmoni och atonalitet så blir de inte introverta och svåra. De har en behaglig lätthet blandat med ett svårtuggat motstånd i sin musik. Det är därför de är så intressanta!

Jag märker att jag har använt orden blandning/blandat väldigt mycket när jag här beskriver Water Boogie Systems musik och konsert. Men, det är så de är. Både på de individuella framförandena och som helhet. De blandar och ger oss i publiken musik och uttryck som är smittande, tänkvärda och dansanta. Även en stor och behaglig dos av det insvängda. Alltså, det svårtuggade. Det som kräver lite mer av mig som lyssnare!

Evenemanget Jazz i Parken dyker även upp i Göteborg den nionde juli samt i Malmö den sjuttonde juli. Water Boogie System kommer att spela båda dessa datum. Förordar starkt att gå dit om en är i närheten!
Den charmiga (?) scenen


*Prophet är ett märke/namn på en synt


Du kan lyssna på dem via Soundcloud eller på Spotify.



Text & Foto: Jonas Persson




söndag 17 april 2016

Varför älskar vi Sång Dans Sex? - öppen brevväxling med Johnny Rosengren. Del 1


Vad är det som gör att vi är en del som gillar Sång Dans Sex? TT-Reuters LP från 1980 har fascinerat mig otroligt länge. Det är inte så att det var kärlek vid första öronkastet. Men det var något svåråtkomligt, något romantiskt, något framåtskridande som jag då, för ca 24 år sedan, inte kunde sätta något finger på. Jag kan det inte riktigt idag heller. Men, min kärlek för denna skiva är nu väldigt stor! 
Första gången jag fick den spelad för mig var av min vän Johnny Rosengren. Troligtvis när han bodde i en kal betonglägenhet i Märsta, eller strax innan när han bodde i Upplands Väsby… I vilket fall som helst var det något, för mig, helt annorlunda. Uppvuxen med hårdrock i tonåren så var detta inte något jag medvetet skulle ha sökt upp. Men förändringens vindar blåste i eder skribents hjärna (både till det bättre och det sämre) som gjorde att jag sökte mig till musikens utmarker och inägor och tack vare Johnnys enträgenhet så är detta idag en av mina absoluta favoritskivor. 
Likväl så funderar jag ibland vad det är som gör musiken på denna skiva så fängslande?
Jag skriver till Johnny (numera huserande i Nederländerna som skivbolags- och kattägare) för att få hjälp att förstå TT-Reuters storhet i allmänhet samt Sång Dans Sex i synnerhet.  

Foto: Jonas Persson.
Henrik Venant på innerpåsen, del av omslaget samt mitt köksbord.


Hallå där!
Hoppas att det är bra med dig //...// Vad säger du om att ta upp tanken på en öppen brevväxling om varför vi gillar plattan Sång Dans Sex..?

Hej Jonas.
//…// definitivt måste vi det. Ska knåpa ihop nåt som du får rulla vidare på.
Så:
Första gången jag stötte på TT Reuter var via radioprogrammet Ny Våg, det var en av de gångerna då Håkan Persson spelade grejer, han hade alltid en hel del underliga band med.
Låten hette Krossa Alla Tankar och jag föll för den som en tonåring kan göra när allting verkar sitta på rätt plats.
Det nämndes att detta då skulle bli TT Reuters sista skiva och man gjorde en hel del reklam för den kommande avskedsturnén, för en 14-åring som satt i sitt pojkrum i Märsta verkade just Lund och södra Sverige som om det vore på andra sidan världen.
Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag föll för dem just då och där, kanske var det Ivarss basgång som så hårt rullade på, det var ju i detta läge jag hade bestämt mig för att spela bas själv. Eller om det var för att det liksom tuffade fram med ett tempo jag inte var så van vid, jag hade ju vuxit upp med punken och tempot från allehanda band som ju verkade milslångt ifrån TT. Eller så var det just Venants texter som träffade mig som en pil i hjärtat (pun intended), jag menar... "Jag vill ibland, kunna stå stilla ibland, göra sånt jag inte kan, sånt jag inte kan..."
Det blir väl liksom inte bättre än så?
Hur det gick till när jag fick skivan vet jag inte. Jag har gått igenom mina minnen men kan inte hitta hur Sång Dans Sex hamnade i min ägo, för det gjorde den såklart.
Jag antar att den kom via min bror och Mickes Musik i Väsby, det är mest troligt att min bror hade ett finger med i spelet, det hade han oftast när det gällde att få tag på skivor som jag ville ha. Hur som helst så har den liksom alltid funnits i min skivsamling tillsammans med de övriga skivorna av TT Reuter, men just Sång Dans Sex är något av en avart bland dessa.
Inte bara för att det är TTs bästa platta, utan även för att den stått sig i 35 år och fortfarande får mig att rysa av välbehag när jag lägger den på skivtallriken.
Tyvärr måste det väl sägas att det inte har varit så många som delat min smak när det gäller denna platta och TT överhuvudtaget, jag vet inte varför andra inte ser/förstår vilket mästerverk detta är egentligen. Jag kan minnas att jag låg i min nya lägenhet jag flyttade till när jag fyllde 18 år och låg där på golvet och skrev av texterna så att jag kunde ha dem i klartext i mitt block för att kunna försöka följa vad som sades. För mig var just texterna något annorlunda, de hade inte de gamla vanliga temana, utan var något helt nytt för mig. Som typ för Dagslända och Ge Mig Dina Ögon. I och för sig så har alla låtar något alldeles extra med sig. Mycket av Venants lyrik har följt mig i mitt sätt att skriva texter igenom åren, så kanske var det så att Henrik blev min mentor så att säga.
Jag tänker lägga ner här för tillfället och gå upp till vardagsrummet och sätta på Sång Dans Sex på skivspelaren och avnjuta en blåsig morgon till tonerna av TT Reuter.

Hej!
Det är så underbart att läsa om din totala tonårshängivet!
Vad som gjorde TT-Reuter så svårtillgängligt till en början för mig var bl.a. Henrikvenants skeva röst och, som du nämnde, tempot i låtarna. Men nu, så är det en del av storheten. Vidare är det en nakenhet och en luftighet i musiken som speglar en, i mina tankar, förortsromantik med ödslighet och en känsla av 'hemma'. Jag ska återkomma till det där med nakenhet, luft och hemmakänslan. Under en lång tid hade jag bara denna skiva inspelad på kassett, så det var svårt att hänga med i texterna. När jag nu läser texterna på heartwork.se så ser jag udda framtidsdrömmar komma emot mig... Samtidigt är det så mycket mer.


Fortsättning följer...


Text: Johnny Rosengren
Text och sammanställning: Jonas Persson

söndag 6 mars 2016

Klangfulla kassetter - Lyssningstips



Foto: Jonas Persson.  Fr. v-h: Slagg, Pär Thörn, Linear Bells, Skymningslandet


Zeon Light, detta eminenta gör-det-själv-bolag, som ger ut kassetter med mycket spännande artister. Det är musik som är ibland av det mer svårtuggade slaget, ibland lättsam och finstämd och ibland rent av svårlyssnat. Och det är ju precis så som det ska vara! Jag har tidigare skrivit om Zeon Light och om även gjort en intervju med den förträffliga ljudskaparen Elin Franzén. (här kan du läsa den intervjun)

Här kommer lite tankar om en kvartett med kassetter som jag senast inhandlade från Joakim Granlunds Zeon Light. Vi har Djurens Karneval av Slagg (alias för Elin Franzén), Nedjal Echtal av Pär Thörn, An Island av Linear Bells (alias för David Teboul) och den självbetitlade kassetten med gruppen Skymningslandet.

Djurens Karneval av Slagg/Elin Franzén är en mer musikalisk resa än hennes förra alster. Fint brus, skira toner och långsamma rytmer startar upp Djurens Karneval. På avstånd hör vi djurens läten när de signalerar åt varandra, samlas och kryper fram ur hemvisten. Vi får följa med på deras färd när de motar tillbaka människan i kampen om djurens rättigheter. Musiken är inspirerad av en essä, skriven av filosofen och kritikern Thomas Anderberg (1956-2013). Musiken är av ambient karaktär med en blandning av syntar och fältinspelningar. Emellanåt kan jag höra spår av Benny Nilsens Morthond. Men Elins alster är inte lika proppfull med ondskans gester som Morthond. Det kan låta mörkt om denna Slagg-produkt, men det är tillsynes av sinnligt revolutionärt slag. Djurens Karneval rekommenderas starkt till dem som gillar den ambienta och experimentella musiken. 
Här har ni en modern klangfull skatt!

Nedjal Echtal av Pär Thörn blir och är en upplevelse av sällan hört slag. Det är vokala improvisationer som multipliceras med hjälp av loop-maskiner, bandspelare el. dyl. Detta är för mig något absolut oförståeligt och förståeligt i samma andetag. Jag får lite frön av hjälp genom Jesper Olssons text i det medföljande häftet. Text- och ljudkompositionernas och ljudpoesins värld är något jag mest har snuddat vid. Men jag känner att jag måste ta mig vatten över huvudet och dyka ned i den världen. Pär Thörn (och Jesper Olsson) gör mig nyfiken och intresserad. Ska jag klara av detta? Ska jag förstå? Det får vi se… Men så länge kan jag lyssna på denna kassett: med röster, dess tungotal, dess förklädnad, dess transliknande framförande, dess innerlighet och dess humor. 
Detta är svårtuggat men till bredden fyllt med nyttiga konstnärliga fibrer!

An Island av Linear Bells, alias för David Teboul, är ambient stämningsmusik av det mer sedvanliga snittet. Fylld med svepande, krusiga synttoner, fältinspelningar från ön Chausey samt eko- och reverbindränkta gitarrljud. Dock med vissa undantag: För bl.a. på låten Downtown Teenagers (m.fl.) får du en skarp ton till livs som vasst pockar på din uppmärksamhet. Men det är dessa toner och ljud som gör att detta inte blir till ett bakgrundssorl i vanlig betydelse, utan mer ett ljudlandskap (eller i detta fall en ljudö) som fångar upp dig. Och om du tar dig tid, vilket behövs, så förs du vidare. 
Inte så stor, men dock, en pärla!

Skymningslandet är en rock-kvartett bestående av Markus Hulthén som spelar orgel, Thomas Meyer på bas, Jonas Mattsson spelar gitarr och Christoffer Narin på trummor. Vidare spelar Lisa Isaksson flöjt på låten Ballongen. På deras självbetitlade kassett spelar de en instrumentalmusik av det mer vemodiga psykedeliska slaget med folkliga inslag i samma anda som Hansson och Karlsson eller Trummor och Orgel. Det är filmiskt och fantasieggande. De har en nygammal känsla i ljuden och ljudbilden som attraherar mig väldigt mycket. Vackra melodier från Hulthéns orgel och en lågmäld svängighet. En blandning mellan landsbygds- och förortsromantik. Betongen möter granskogen… 
Fröjda ditt fantasirika sinne med detta gyldene (och rosa) alster! 

Text: Jonas Persson