onsdag 17 augusti 2016

Uppsala Progressive Rock Festival 2016


Lördagen den 13 augusti var det dags för årets upplaga av Uppsala Progressive Festival. Denna, den tionde gången, var även den sista. Det var, trots utlovat regn, strålande solsken.

Vi var många som hade slutit upp för att bevittna den sista festivalen som Svenska Artrockföreningen Crimson anordnade. Crimsongänget hade detta år fått till det så att det var en massa band/artister som var från Uppsala. Lokal tillställning med lokala storheter inom prog- art- och symfonirocken! Först ut så hade ordförande Magnus Ring ett litet traditionellt inledningstal. Denna gång också med ett sorgligt inslag. Det var om att deras vän Peter Ericson dagen innan hade gått bort. Peter Ericson var en musikalisk Uppsalaprofil. Han hade under många många år drivit skivaffärer och var även medlem i prog/punk-bandet Rävjunk som 1977 gav ut albumet ”Uppsala Stadshotell Brinner”.


Första bandet på scen denna lördag var Megalot. Bördiga från Uppsala, bildades de i mitten på nittiotalet. Sångaren Anton Steensland (iklädd knallgul varselväst med Länsförsäkringars logo på) har en röst som emellanåt kan liknas vid Pendragonsångaren Nick Barret. Så det blir lite märklig och humoristisk start på det hela när de börjar spela Depeche Mode-låten Just can't get enough och sedan fortsätta med ett annat örhänge från samma tidsperiod, nämligen Don't you want me. De fortsätter på den humoristiska banan med sina egna låtar och slutar med den eklektiska låten Hey & ho, lets go to Texas. För att svara på Frank Zappas fråga ”does humor belong in music?” - Ja det gör det och framförallt för Megalot.



Sedan var det dags för Rikard Sjöblom och hans orkester Gungfly. Detta progmusikaliska underbarn har tidigare medverkat på denna festival med bandet Beardfish. Han är även med och spelar i det engelska progbandet Big Big Train. En man med många knappar på sitt dragspel. Rikard Sjöblom med anhang spelar en rockmusik som är cool och avslappnad i både framförande som utformning. De har en självklarhet i sin musikaliska presentation, med lika delar av rockens arv samt av det moderna i den genren. En blandning av 70-talets och 10-talets progrock. Dock kunde det bli, i mitt tycke, en aningens jämntjockt. Det kunde ha behövts mer luft i arrangemangen. Det är en stor grupp, sex stycken musiker, som ska samsas om ljudbilden. Storheten i det hela är Sjöbloms rockröst och hans framförande av gitarr och orgel.
Eller som fotograf Fredrik sa: ”Onödigt snyggt”. (Han är ett stort fan av Rickard Sjöblom)


Efter att Rikard Sjöblom & Gungfly hade klivit av scenen så klev allas vår progclown upp på scenen. Daniel Reichberg, från SARF Crimsons systerförening GARF (Göteborgs Artrockförening). Han gjorde som vanligt reklam för deras (GARF) musikfestival i Göteborg. Men innan det så bad Daniel om en tyst minut för deras gemensamma vän Peter Ericson. En fin och värdig gest…


Sedan var det dags för en annan grupp som också är bördiga från Uppsala, nämligen den fin-fina duon Trummor & Orgel. De spelar en jazzig och folklig rockmusik med ett koncept som vi känner igen från bl.a. Hansson och Karlsson samt Sagor & Swing. Men, även om det är stora likheter med de nämnda banden, så är detta en personlig och helgjuten musikalisk resa. Bröderna Ljunggren (Anders på orgel och Staffan på Trummor) har ett otroligt fint och dynamiskt samspel. Deras musik, med Staffans otroligt finstämda trumspel blir väldigt behaglig att lyssna på. De förde in artrocken i årets festival. Emellanåt var (och är) deras musik väldigt dansant, vilket illustrerades av ett antal ungar bredvid scenen som i bästa galopp-stil dansade till deras musik! Jazziga och folkliga melodier av repetitiva harmonier blir väldigt ljuvligt och vackert att lyssna på.
Förtjusande solnedgångsmusik i Parksnäckan!


Sedan var det dags att spänna fast sig! Svensk prog(g)-cirkus på högsta nivå stod på tur. Den svenska progglegendaren (jo, det får en nog säga) och Uppsalaprofilen Hasse Bruniusson hade samlat ihop en orkester som skulle spela musik av Samla Mammas Manna! Trumslagare Bruniusson hade med sig tidigare nämnda underbarn Rikard Sjöblom på elpiano, synth och dragspel; Roine Stolt (från Flower Kings och Kaipa) på gitarr och Håkan Almkvist (från bl.a. Ensemble Nimbus) på elbas. Det börjar med förinspelad cirkusmusik och röst som läser upp alla medlemmar, bl.a. Hasse själv, som har varit med i Samla Mammas Manna. Sedan kommer alla igång...utom Roine Stolt, vars gitarr inte ville höras. Hasse säger då att ”vi måste tyvärr stänga karusellen ikväll, det är fel på ett kugghjul”. Så med humor i blick och leende fortsätter de övriga att spela tills herr Stolt har fått fart på sin gitarr. Under denna stund kan man verkligen höra och se vilken otroligt bra musiker Rikard Sjöblom är. Han spelar med en väldigt peppad Hasse Bruniusson samtidigt som han försöker fånga in en, på efterkälken, eftersläpande gitarrist! Och som Hasse sa senare under konserten, ”jag är lite nykär i honom” (Om Rikard). Vi får höra material från Samlas fyra första skivor, utgivna mellan 1971 – 1976.

Det är roligt. Deras musik är riktig taktbytar-cirkus! Stundtals är musikerna otroligt tighta i sitt samspel. Rikard excellerar på klaviaturinstrumenten. Wha-wha-pedal på elpianot...jorå så att! Vi fick höra ett längre stycke från deras klassiker Snorungarna Symfoni, som skrevs av Greg FitzPatrick. En av förgrundsfigurerna i den svenska musikrörelse på 70-talet.
Denna roliga, finurliga och virtuosa musik var en fullkomligt perfekt final på kvällen och årens alla festivaler.

Det hade tunnats ut lite i publiken så här mot slutet… men hardcore-fansen, de berusade och en man i blå hatt dansade dock vidare i natten!

Vi får tacka alla medlemmar och styrelsen i SARF Crimson som gjort detta möjligt för alla musikälskare inom denna lite smala genre inom rockmusiken!



Text: Jonas Persson
Foto: Fredrik Andersson



P.S.
Ett stort Tack till Fredrik som tog alla bilder!








onsdag 6 juli 2016

Water Boogie System - levande i Galärparken

Fr. v-h Jonathan Albrektson, Karin Verbaan, Viktor Reuter. Ur bild bakom pianot - William Soovik

Den andra juli så spelade en av Det Tornas Rymds favoritband, Water Boogie System, på evenemanget Jazz i Parken. Det är Parkteatern som håller i trådarna till detta fina initiativ, som i Stockholm befann sig i Galärparken.

Det har skrivits lite om Water Boogie System tidigare här på Det Tornas Rymd (du kan läsa om dem här och här). Water Boogie System är ett band som utgår från jazzen men hamnar oftast någon helt annanstans. Det finns upphämtningar från den fria improvisations-musiken, skev åttiotalspop och en massa annat. Men, de är sina egna!

De börjar med låten But Why, för att sedan komma in i låten Sorti 2 som har ett mycket stiligt trum- och basintro som vidare förs in i en snygg melankolisk Prophetisk* och vokal lågmäldhet. Den låten speglade vädret och scenen de stod på. Ömsom sol, ömsom vatten och en väldigt grå, men charmig, scen. Under låten Party Pack, som är en vidunderlig blandning av jazzig coolhet och atonala inlägg, så hördes det små uppskattande skratt från ett par äldre damer på bänkraden bakom mig. Och ja, jag kan bara hålla med dem. Upprymdheten kan lätt infinna sig när en lyssnar på de samspelta Water Boogie System! De andra låtarna de spelade var Herne Hill (namngiven efter stadsdelen i London med samma namn) och Balladen, som var en aningens, hör å häpna, balladaktig. De avslutade med den otroligt snygga och spännande Freedom Las Vegas.

Det som först uppmärksammas kan vara sångerskan Karin Verbaans röst. Hon använder den inte bara som ett medel att framföra text och melodi, utan mer som en del av den instrumentala orkestern. Hennes, emellanåt effekt-marinerade, röst blir som det femte instrumentet. Men Verbaan hanterar även de traditionella jazziga sångpartierna mycket bra. Från synt- och pianospelaren Jonathan Albrektson så kommer det en fängslande blandning mellan snygga harmoniska jazzackord och atonala riff på pianot. För att inte tala om de förtjusande ljuden från Prophet-synten (med, enligt mig, referenser från de symfoniska rockbanden på 70-talet). Viktor Reuter, som hanterar kontrabasen, spelar väldigt uttrycksfullt, intressant och träffande. Vilken lirare! Trumslagare William Soovik hördes tyvärr inte så bra från där jag satt. Men om en lyssnar på deras inspelningar så förstår man vilken viktig komponent han är. Även han blandar friskt och vågat. Mellan statiskhet och väldig rörelsefrihet. Mellan tydliga markeringar och ett fint flyt i ljudbilden.

Trots (eller tack vare?) de snäva taktbytena och blandningen mellan harmoni och atonalitet så blir de inte introverta och svåra. De har en behaglig lätthet blandat med ett svårtuggat motstånd i sin musik. Det är därför de är så intressanta!

Jag märker att jag har använt orden blandning/blandat väldigt mycket när jag här beskriver Water Boogie Systems musik och konsert. Men, det är så de är. Både på de individuella framförandena och som helhet. De blandar och ger oss i publiken musik och uttryck som är smittande, tänkvärda och dansanta. Även en stor och behaglig dos av det insvängda. Alltså, det svårtuggade. Det som kräver lite mer av mig som lyssnare!

Evenemanget Jazz i Parken dyker även upp i Göteborg den nionde juli samt i Malmö den sjuttonde juli. Water Boogie System kommer att spela båda dessa datum. Förordar starkt att gå dit om en är i närheten!
Den charmiga (?) scenen


*Prophet är ett märke/namn på en synt


Du kan lyssna på dem via Soundcloud eller på Spotify.



Text & Foto: Jonas Persson




söndag 17 april 2016

Varför älskar vi Sång Dans Sex? - öppen brevväxling med Johnny Rosengren. Del 1


Vad är det som gör att vi är en del som gillar Sång Dans Sex? TT-Reuters LP från 1980 har fascinerat mig otroligt länge. Det är inte så att det var kärlek vid första öronkastet. Men det var något svåråtkomligt, något romantiskt, något framåtskridande som jag då, för ca 24 år sedan, inte kunde sätta något finger på. Jag kan det inte riktigt idag heller. Men, min kärlek för denna skiva är nu väldigt stor! 
Första gången jag fick den spelad för mig var av min vän Johnny Rosengren. Troligtvis när han bodde i en kal betonglägenhet i Märsta, eller strax innan när han bodde i Upplands Väsby… I vilket fall som helst var det något, för mig, helt annorlunda. Uppvuxen med hårdrock i tonåren så var detta inte något jag medvetet skulle ha sökt upp. Men förändringens vindar blåste i eder skribents hjärna (både till det bättre och det sämre) som gjorde att jag sökte mig till musikens utmarker och inägor och tack vare Johnnys enträgenhet så är detta idag en av mina absoluta favoritskivor. 
Likväl så funderar jag ibland vad det är som gör musiken på denna skiva så fängslande?
Jag skriver till Johnny (numera huserande i Nederländerna som skivbolags- och kattägare) för att få hjälp att förstå TT-Reuters storhet i allmänhet samt Sång Dans Sex i synnerhet.  

Foto: Jonas Persson.
Henrik Venant på innerpåsen, del av omslaget samt mitt köksbord.


Hallå där!
Hoppas att det är bra med dig //...// Vad säger du om att ta upp tanken på en öppen brevväxling om varför vi gillar plattan Sång Dans Sex..?

Hej Jonas.
//…// definitivt måste vi det. Ska knåpa ihop nåt som du får rulla vidare på.
Så:
Första gången jag stötte på TT Reuter var via radioprogrammet Ny Våg, det var en av de gångerna då Håkan Persson spelade grejer, han hade alltid en hel del underliga band med.
Låten hette Krossa Alla Tankar och jag föll för den som en tonåring kan göra när allting verkar sitta på rätt plats.
Det nämndes att detta då skulle bli TT Reuters sista skiva och man gjorde en hel del reklam för den kommande avskedsturnén, för en 14-åring som satt i sitt pojkrum i Märsta verkade just Lund och södra Sverige som om det vore på andra sidan världen.
Jag vet inte riktigt vad det var som gjorde att jag föll för dem just då och där, kanske var det Ivarss basgång som så hårt rullade på, det var ju i detta läge jag hade bestämt mig för att spela bas själv. Eller om det var för att det liksom tuffade fram med ett tempo jag inte var så van vid, jag hade ju vuxit upp med punken och tempot från allehanda band som ju verkade milslångt ifrån TT. Eller så var det just Venants texter som träffade mig som en pil i hjärtat (pun intended), jag menar... "Jag vill ibland, kunna stå stilla ibland, göra sånt jag inte kan, sånt jag inte kan..."
Det blir väl liksom inte bättre än så?
Hur det gick till när jag fick skivan vet jag inte. Jag har gått igenom mina minnen men kan inte hitta hur Sång Dans Sex hamnade i min ägo, för det gjorde den såklart.
Jag antar att den kom via min bror och Mickes Musik i Väsby, det är mest troligt att min bror hade ett finger med i spelet, det hade han oftast när det gällde att få tag på skivor som jag ville ha. Hur som helst så har den liksom alltid funnits i min skivsamling tillsammans med de övriga skivorna av TT Reuter, men just Sång Dans Sex är något av en avart bland dessa.
Inte bara för att det är TTs bästa platta, utan även för att den stått sig i 35 år och fortfarande får mig att rysa av välbehag när jag lägger den på skivtallriken.
Tyvärr måste det väl sägas att det inte har varit så många som delat min smak när det gäller denna platta och TT överhuvudtaget, jag vet inte varför andra inte ser/förstår vilket mästerverk detta är egentligen. Jag kan minnas att jag låg i min nya lägenhet jag flyttade till när jag fyllde 18 år och låg där på golvet och skrev av texterna så att jag kunde ha dem i klartext i mitt block för att kunna försöka följa vad som sades. För mig var just texterna något annorlunda, de hade inte de gamla vanliga temana, utan var något helt nytt för mig. Som typ för Dagslända och Ge Mig Dina Ögon. I och för sig så har alla låtar något alldeles extra med sig. Mycket av Venants lyrik har följt mig i mitt sätt att skriva texter igenom åren, så kanske var det så att Henrik blev min mentor så att säga.
Jag tänker lägga ner här för tillfället och gå upp till vardagsrummet och sätta på Sång Dans Sex på skivspelaren och avnjuta en blåsig morgon till tonerna av TT Reuter.

Hej!
Det är så underbart att läsa om din totala tonårshängivet!
Vad som gjorde TT-Reuter så svårtillgängligt till en början för mig var bl.a. Henrikvenants skeva röst och, som du nämnde, tempot i låtarna. Men nu, så är det en del av storheten. Vidare är det en nakenhet och en luftighet i musiken som speglar en, i mina tankar, förortsromantik med ödslighet och en känsla av 'hemma'. Jag ska återkomma till det där med nakenhet, luft och hemmakänslan. Under en lång tid hade jag bara denna skiva inspelad på kassett, så det var svårt att hänga med i texterna. När jag nu läser texterna på heartwork.se så ser jag udda framtidsdrömmar komma emot mig... Samtidigt är det så mycket mer.


Fortsättning följer...


Text: Johnny Rosengren
Text och sammanställning: Jonas Persson

söndag 6 mars 2016

Klangfulla kassetter - Lyssningstips



Foto: Jonas Persson.  Fr. v-h: Slagg, Pär Thörn, Linear Bells, Skymningslandet


Zeon Light, detta eminenta gör-det-själv-bolag, som ger ut kassetter med mycket spännande artister. Det är musik som är ibland av det mer svårtuggade slaget, ibland lättsam och finstämd och ibland rent av svårlyssnat. Och det är ju precis så som det ska vara! Jag har tidigare skrivit om Zeon Light och om även gjort en intervju med den förträffliga ljudskaparen Elin Franzén. (här kan du läsa den intervjun)

Här kommer lite tankar om en kvartett med kassetter som jag senast inhandlade från Joakim Granlunds Zeon Light. Vi har Djurens Karneval av Slagg (alias för Elin Franzén), Nedjal Echtal av Pär Thörn, An Island av Linear Bells (alias för David Teboul) och den självbetitlade kassetten med gruppen Skymningslandet.

Djurens Karneval av Slagg/Elin Franzén är en mer musikalisk resa än hennes förra alster. Fint brus, skira toner och långsamma rytmer startar upp Djurens Karneval. På avstånd hör vi djurens läten när de signalerar åt varandra, samlas och kryper fram ur hemvisten. Vi får följa med på deras färd när de motar tillbaka människan i kampen om djurens rättigheter. Musiken är inspirerad av en essä, skriven av filosofen och kritikern Thomas Anderberg (1956-2013). Musiken är av ambient karaktär med en blandning av syntar och fältinspelningar. Emellanåt kan jag höra spår av Benny Nilsens Morthond. Men Elins alster är inte lika proppfull med ondskans gester som Morthond. Det kan låta mörkt om denna Slagg-produkt, men det är tillsynes av sinnligt revolutionärt slag. Djurens Karneval rekommenderas starkt till dem som gillar den ambienta och experimentella musiken. 
Här har ni en modern klangfull skatt!

Nedjal Echtal av Pär Thörn blir och är en upplevelse av sällan hört slag. Det är vokala improvisationer som multipliceras med hjälp av loop-maskiner, bandspelare el. dyl. Detta är för mig något absolut oförståeligt och förståeligt i samma andetag. Jag får lite frön av hjälp genom Jesper Olssons text i det medföljande häftet. Text- och ljudkompositionernas och ljudpoesins värld är något jag mest har snuddat vid. Men jag känner att jag måste ta mig vatten över huvudet och dyka ned i den världen. Pär Thörn (och Jesper Olsson) gör mig nyfiken och intresserad. Ska jag klara av detta? Ska jag förstå? Det får vi se… Men så länge kan jag lyssna på denna kassett: med röster, dess tungotal, dess förklädnad, dess transliknande framförande, dess innerlighet och dess humor. 
Detta är svårtuggat men till bredden fyllt med nyttiga konstnärliga fibrer!

An Island av Linear Bells, alias för David Teboul, är ambient stämningsmusik av det mer sedvanliga snittet. Fylld med svepande, krusiga synttoner, fältinspelningar från ön Chausey samt eko- och reverbindränkta gitarrljud. Dock med vissa undantag: För bl.a. på låten Downtown Teenagers (m.fl.) får du en skarp ton till livs som vasst pockar på din uppmärksamhet. Men det är dessa toner och ljud som gör att detta inte blir till ett bakgrundssorl i vanlig betydelse, utan mer ett ljudlandskap (eller i detta fall en ljudö) som fångar upp dig. Och om du tar dig tid, vilket behövs, så förs du vidare. 
Inte så stor, men dock, en pärla!

Skymningslandet är en rock-kvartett bestående av Markus Hulthén som spelar orgel, Thomas Meyer på bas, Jonas Mattsson spelar gitarr och Christoffer Narin på trummor. Vidare spelar Lisa Isaksson flöjt på låten Ballongen. På deras självbetitlade kassett spelar de en instrumentalmusik av det mer vemodiga psykedeliska slaget med folkliga inslag i samma anda som Hansson och Karlsson eller Trummor och Orgel. Det är filmiskt och fantasieggande. De har en nygammal känsla i ljuden och ljudbilden som attraherar mig väldigt mycket. Vackra melodier från Hulthéns orgel och en lågmäld svängighet. En blandning mellan landsbygds- och förortsromantik. Betongen möter granskogen… 
Fröjda ditt fantasirika sinne med detta gyldene (och rosa) alster! 

Text: Jonas Persson 

måndag 28 december 2015

Värnlösa barns dag




"Frille" får här representera världens barn. Foto: Jonas Persson
Den 28:e december är, enligt mitt tycke, nog en av de viktigaste dagarna på året. En sådan där dag som måste finnas för att påminna oss om alla de barn som saknar värn. De värnlösa barnens dag. Denna dag hette förut menlösa barns dag, där menlös stod för oskyldig och utan synd. Värnlös är att en saknar värn, som betyder skydd.

Och här har vi det som gör denna dag till en av de viktigas­­te - Vi måste se till att världens barn, både de egna på nära håll samt de som finns långt ifrån oss, har och får skydd! Skydd mot svält och sjukdomar och skydd mot hot och våld.

Om världens alla barn får skydd mot det tidigare nämnda så är jag övertygad om att vi kan få en bättre och  fredligare värld. För om barn växer upp utan dessa skydd, som de har rätt till, är risken stor att många av dem får både kroppsliga och själsliga sår (även som vuxna) och det kan i sin tur leda till personliga och sociala svårigheter och våldshandlingar. Ja, jag vet att jag sitt här och amatör-psykologiserar, men jag är nog inte helt ute och cyklar i dessa antaganden. Så låt oss tillsammans hjälpas åt! Vi kan stödja olika organisationer som exempelvis Rädda Barnen, UNICEF eller Plan. Vi kan samtala med våra arbetskamrater, grannar och vänner. Vi kan vända oss till olika trossamfund och höra hur de arbetar med att hjälpa, stödja och skydda barn. Och, vi kan sprida våra tankar om barns behov av värn på sociala medier.

Sunitha Krishnan från Indien arbetar med att rädda, hjälpa och skydda barn som har råkat ut för trafficking/människohandel. Här kan du se och lyssna på hennes otroligt gripande tal om hennes arbete. http://www.ted.com/talks/sunitha_krishnan_tedindia


"Jesus visar, som vi sett, att barnet är en förebild för
vuxna. Barnet är det som den vuxne bör bli. Inte i någon form av
oskuldsfullhet eller någon slags "gullighet". Det är  främst
meritlösheten barnet gestaltar. Den tomma handen, som samtidigt är öppen
att ta emot. Den typen av teologi utmanar mycket av samtidens, ofta
manliga, former av prestationskult. Här blottas nämligen en styrka i det
som ser  ut enbart att vara svagt. En svaghetens styrka. Och en
styrkans  svaghet." (Björne Erixon)

"Konventionsstaterna åtar sig att tillförsäkra barnet sådant skydd och sådan omvårdnad som behövs för dess välfärd, med hänsyn tagen till de rättigheter och skyldigheter som tillkommer dess föräldrar, vårdnadshavare eller andra personer som har lagligt ansvar för barnet, och skall för detta ändamål vidta alla lämpliga lagstiftnings- och administrativa åtgärder." (FN's barnkonvention - Punkt 3)

Text: Jonas Persson

tisdag 1 december 2015

Kärt barn har många namn - intervju med Magnus, Pia och Ingela från SARF Crimson



 

 

Eldsjälar kommer i många olika (för-) klädnader. Kultursverige är fullt med människor som brinner för sina föreningar, sina engagemang, sina festivaler etc. En av dessa föreningar är SARF Crimson  (Svenska Art Rock Föreningen Crimson). De håller till i Uppsala och anordnar årligen sin Uppsala Progressive Rock Festival. Jag och många med mig har haft nöjet att åtskilliga gånger besöka denna festival som äger rum i augusti varje år sedan 2007. Dock var det på håret häromsistens att det blev någon festival. Pengafrågan är ett stort ämne för denna och andra ideella föreningar. Men, den ideella professionalismen som finns i Crimson är en oerhörd styrka. Så med en brinnande entusiasm fixade de att anordna en festival även detta år. Tack till Magnus Ring (MR), Pia Alving (PA) och Ingela Ekemark (IE) för att de ville delta i denna mailintervju, om livet i en artrockförening! 

 

 

*Först måste vi nog reda ut termen Artrock. Vad betyder den egentligen? Vidare så använder ni inte ordet artrock i namnet på er festival, Uppsala Progressive Rock Festival, varför inte?

MR: Kärt barn har många namn, så det är samma sak som progressive rock, som de flesta säger idag, eller symfonirock, som man sa i Sverige tidigare. När Crimson bildades tyckte man att symfonirock hade för dålig klang och att progressive rock för lätt blandades ihop med progg så man valde det tredje alternativet. När Crimson skulle ha sin första stora festival 1993 så hade man utannonserat den första Progfest-festivalen i USA och vi tyckte att det var ett bra namn och körde också på det. Vår festival, med bland annat Manticore, Ritual och Änglagård, inföll dock tidigare än den i USA så, vad jag vet, är det den första festivalen i världen som helt ägnades åt progressive rock. När vi drog igång Uppsala Progressive Rock Festival så tyckte vi att det var lika gott att fortsätta med Progfest, men strunta i förkortningen för att vara lite tydligare.
IE: Jag har inte gjort mig någon egen definition. Det finns de som gör det, men jag förstår inte vitsen med det. Den gängse definitionen är främst att musiken kännetecknas av komplexa låtstrukturer, udda taktarter, långa musikstycken, långa instrumentala partier. Det finns ett nyskapande, en lust att tänja gränser. Det finns invävda element från andra musikstilar, t.ex. klassisk musik, jazz, folkmusik. Den springer ur den musik som flera brittiska band spelade i början av 70-talet. Det är vanligt med konceptalbum. Det används ofta flera olika klaviaturinstrument, mellotronen är ett sådant. En del andra ovanligare instrument förekommer.

*När startade föreningen Crimson och på vems eller vilkas initiativ?

MR: I slutet av 1991 hölls de första spelningarna, men föreningen bildades formellt i början av 1992. Det var framför allt folk från och runt Uppsalabandet Manticore som startade det hela. Ledande var väl föreningens två första ordföranden, Pär Lindh och Putte Saavedra (Eriksson på den tiden).

*När vaknade intresset för artrock?

MR: 1978 hörde jag Yes och Genesis för första gången. När ELP släppte Love Beach spelades någon låt på radion och bandet jämfördes med Yes. Genom Yes upptäckte jag framför allt Rick Wakeman också. Men det var först när jag började studera i Uppsala och hänga i skivaffärerna där och fick tips om en massa andra intressanta band som jag började inse att det var en mycket större genre och vidden av det hela.
IE: Det var 2008. Av en slump. Bytte några ord med min sons trumlärare Hasse Bruniusson (Samla Mammas Manna) och fick veta att det finns ett Uppsalaband som heter Flower Kings. Jag lyssnade på detta band via youtube, sedan var jag fast. En sorts förälskelse drabbade mig. Lyssnade, läste och tog reda på allt om dem. Därefter gick jag vidare och lyssnade på andra band som jag förstod var inom genren.
  
*Hur mycket kostar det att anordna eran festival? Kommer medel endast från medlemmar, eller har ni någon form av stöd?

MR: Det kostar ca 55 000 kr att ordna festivalen i år, 2015. Medel till festivalen kommer från medlemmar, biljettintäkter, och vår festivalfond, dit medlemmar och festivalbesökare skänker pengar. Vi har inget statligt eller kommunalt stöd.

*Hur ser Crimsons verksamhet ut, förutom festivalen?

MR: Festivalen är huvudprioriteten i verksamheten. Vi försöker ha öppna styrelse- och medlemsmöten ungefär en gång i månaden. Det har även förekommit DVD och lyssningskvällar, men det var ett tag sedan nu.
PA: Viktigast borde vara att hålla den [här] typen av musik levande. Få mer folk att upptäcka den. [Jag] har lyckats med några i alla fall.

*Hur, tror du, det kommer sig att art- och progrocken har ett ganska så starkt fäste i Uppsala?

IE: Ingen aning. Det kan vara en tillfällighet. I Uppsala med omnejd fanns och finns ett antal band och musiker i genren, vilka gjort sig kända runt om i världen. De kan ha inspirerat varandra. Om Uppsalaborna är särskilt intresserade av progrock ska jag låta vara osagt. Det är i varje fall relativt god uppslutning på våra festivaler.

* Hur ser ni  på framtiden för Crimson?

IE: Det är förvånansvärt få människor boende i Uppsala som söker sig till vår förening. Om fler anmälde intresse kunde vi ha välbesökta dvd-kvällar och lyssnarträffar. Vi i styrelsen hänger kvar ett tag till i alla fall.

* Hur ser det ut med föreningslivet inom kulturella områden i Sverige? Är det svårt att engagera människor och få dem aktiva?  

MR: Ja, det verkar ganska svårt idag. Att locka till sig nya aktiva människor har i alla fall för vår del varit svårt och det samma verkar gälla även andra typer av kulturella föreningar runt om i landet när man pratar med folk som är engagerade i kulturella sammanhang. 

* Under de år som Uppsala Progressive Rock Festival har arrangerats så har det varit mest män som uppträder. Har ni några tankar om hur jämställdheten inom den svenska artrocken kan bli bättre?
 
MR: Det är naturligtvis något vi alltid försökt tänka på när vi bokar band till festivalen och även om vi inte lyckats varje år så har vi i alla fall ofta haft med band som inte bara består av män. Skulle det dyka upp ett helt kvinnligt prog-band som är OK, så skulle vi garanterat försöka boka dem. Vad man kan göra åt jämställdheten är ingen lätt fråga. För det första måste ju fler kvinnor gilla och vilja spela musiken och traditionellt sett är det ju en ganska maskulin och lite musiknördig genre. Men jag tycker att vi har en könsmässigt rätt blandad publik på Uppsala Progressive Rock Festival så vi har nog lyckats rätt bra där. Dock saknar jag lite de yngre tjejer som skulle kunna bli en del i framtiden för genren. Men det gäller även de yngre killarna, tycker jag.
PA: Problemet varje år är att få ihop tillräckligt intressanta band för att locka en publik för så billig slant som möjligt, då vi inte får ett öre i bidrag. Män och kvinnor blir då sekundärt då startläget oftast känns som…”det blir ingen festival alls”.
IE: Historiskt sett har det varit betydligt fler män än kvinnor som upptäckt och uppskattat den här typen av musik. Varför det är så, är en gåta för mig. De som spelar progressiv rock är även de mestadels av manligt kön. Jag ser det inte som viktigt vilket kön musikutövarna har, här är det musikstilen som är det väsentliga. Visst skulle det vara väldigt roligt om fler tjejer spelade i genren. Men jag har inga uppslag till hur det skulle kunna gå till. Man kan ju hoppas att de som är lyssnare och utövare inspirerar sina barn och barnbarn.
* Hur mycket tid lägger ni ned för att anordna en festival av eran storlek?
 
PA: Oj, svårt att säga. Möten, kontakter, sen det praktiska, [men det] har vi nu rätt så god rutin på.
MR: Det är väldigt svårt att uppskatta och ärligt talat vet jag inte om jag törs tänka på det. Men en hel del blir det. Men å andra sidan så börjar vi ju till viss del redan när en festival är klar att börja tänka på nästa, så det blir ju utspritt över lång tid.

* När ett band spelar på eran festival, vad får de i gage då?
 
MR: Vi har en lägsta nivå på 500:- per medlem, som vi försökt höja till 1000:- när vi kunnat. Vad gäller huvudakterna så vill jag inte nämna några exakta siffror, men det ligger från 10 000:- och en bit uppåt för hela bandet. Banden där emellan försöker vi betala rättvist beroende på högsta och lägsta nivån för festivalen.
PA: Vi får räkna och sålla bort de dyra [banden/artisterna]

* Vari ligger syftet och den största glädjen att vara verksam i föreningen Crimson?
 
MR: Att träffa trevliga människor med ett gemensamt intresse är naturligtvis trevligt. Att gemensamt arrangera en festival och få den så bra som möjligt med tillgängliga resurser är också fantastiskt kul, om än bitvis rätt jobbigt också.
IE: Vi vill stödja de lokala band som verkar inom genren genom att ge dem speltillfällen. Vi ger vår publik både gamla favoriter och nyare band att lyssna till. Vi hoppas att fler människor upptäcker den här fantastiska musiken genom vårt lättillgängliga och prisvärda evenemang.


* Och till sist - finns det något drömband för er som ni skulle vilja se på Uppsala Progressive Rock Festival?
 
PA: Drömband som är realistiska, dvs Uppsalaband eller liknande, är nog Hans Lundins Kaipa. Men tyvärr verkar det hopplöst att få till dem live.
MR: Det finns många drömband, skulle jag tro. Drömbandet nummer ett, som dock är en omöjlighet, är dagens Kaipa. Två band som spelade på föreningens arrangemang på 90-talet som skulle vara kul att ha på festivalen, men som vi av olika skäl inte kunnat boka, är Galleon och Änglagård. Lokala drömband är ju återuppståndna gamla Kaipa, nu under namnet Kaipa Dacapo och så naturligtvis Flower Kings, där jag personligen som drömband nog skulle säga originalsättningen av det bandet.
IE: Vårt koncept är att engagera lokala band. Det innefattar de band som är hemmahörande i Uppsala, men också de som finns i Mälardalen och även en bit norrut. Min lista utgår ifrån detta och består av band som inte spelat hos oss, sedan vi startade konserter på Parksnäckan 2007. Några band i min lista har dock hemvist lite längre bort. Flower Kings, Karmakanic, Kaipa Da Capo, Wolverine, Änglagård, Trettioåriga Kriget, Astrakhan, Necromonkey, Introitus, Pain of Salvation, Galleon, Barracuda Triangle, Agusa.

*Så med det säger jag tack till SARF Crimsons ordförande Magnus, sekreterare Ingela och ledamot Pia!



Vill man stödja denna ideella förening och bli medlem så kan ni klicka här.


Text: Jonas Persson


lördag 21 november 2015

Så fungerar ljuden - intervju med Elin Franzén




Efter att ha snubblat in på Zeon Lights Bandcamp-sida och lyssnat runt på en hel del av de artister som medverkar där, fastnade jag och blev väldigt hänförd av ”Det är som musik” av Elin Franzén (f. 1982). Hennes field recordings (fältinspelningar) är sammansatta till underbara kollage. (Läs tidigare inlägg om Elin Franzéns kassett)
Efter att jag hade lyssnat ett antal gånger på den kassetten tog jag mod till mig och mailade henne om hon kunde tänka sig att vara med i en mailintervju för Det Tornas Rymd. Hon svarade att hon ”är gärna med…”
Uppvuxen i norra Uppland, men via Gotland och Bergen är hon nu bosatt i Stockholm, verkande som doktorand i etnologi med inriktning på radiolyssnande. Vi kommer nog att få höra mer om henne inom en snar framtid, både som musiker/ljudkonstnär och (ljud-) etnolog.



* Vad är ditt första ljudminne?
 
Det är ju en knepig fråga. Det får bli något av många minnen och alldeles säkert inte just ’det första’, utan något jag råkar minnas just nu när jag tänker efter… Jag minns till exempel en liten gångtunnel under vägen i området där vi bodde under mina första levnadsår. Den var det kul att gå genom eftersom det var en häftig akustik som man kunde testa sin röst i. ’Ko-ko! Det gökar!’ lär jag ha ropat.  

* När jag söker efter information om dig står det bl.a. att du är ljudetnolog. Hur arbetar en ljudetnolog?
 
Vad jag vet är inte ljudetnolog någon etablerad titel. I mitt fall är det ett epitet som journalister har hittat på, men det passar väl bra. Jag undersöker ljud med etnologiska perspektiv och metoder. Fast nu får de nog börja kalla mig radioetnolog också för radiolyssnande är mitt avhandlingsämne som jag ska ägna kommande doktorandår åt.
 
Jag har i olika projekt försökt att komma åt ljudens olika betydelser i människors vardagsliv. Till exempel hur olika ljud väcker känslor och hur de är förknippade med särskilda miljöer och personer. Jag har utforskat relationerna till ljuden genom att intervjua, gå på soundwalks (promenader där jag och den jag går med uppmärksammar ljuden vi möter), be personer att själva spela in vardagsljud under en vecka för att sedan spela upp dem för mig och berätta om tankarna kring dem.
 
Jag har prövat mig fram med olika metoder för att se hur jag kan fånga de här upplevelserna av ljud som ofta är något självklart, ljuden bara finns där. Det är väldigt spännande att börja prata om ljud för då framkallas plötsligt fler och fler minnen, de behöver liksom lirkas fram.
 
* Från Zeon Light kan en lyssna på din kassett (Det är som musik) och fascineras över skönheten i ljuden från Marocko och Arvidsjaur. Hur kom det sig att det blev dessa två platser som fick agera ljudkälla för den inspelningen?
 
Jag har spelat in ljud ganska länge, ungefär tio år, så det finns en del i mina datormappar. När jag fick frågan från Joakim Granlund som driver Zeon Light Kassett om jag ville släppa en fieldrecordingkassett tänkte jag att jag ville avgränsa urvalet på något vis, välja något slags tema eller så. Och så kom jag på att det kunde vara fint att låta två olika geografiska områden mötas och liksom flätas ihop i ett ljudkollage. Medan jag jobbade med det upptäckte jag att inspelningarna från de här platserna till viss del innehöll liknande läten. Mopedernas ettriga och knattrande motorer och barnrösterna till exempel. Barnen brukar jag tänka på ibland, de har väl blivit ganska stora sedan jag gjorde inspelningarna och jag kan fundera på vad de gör nu, i Marrakech och Arvidsjaur.
 
Några ljud från de där inspelningarna har jag återanvänt på min nya kassett, Djurens karneval, fast det är kanske svårt att känna igen dem. Det är roligt hur de lever vidare i olika skepnader. I min nya musik är det inte lika tydliga sammanhängande field recordings som i Det är som musik. Inspelningarna har mer varit ett råmaterial att hitta och skapa ljud ur.  
  
* På ett ställe i Det är som musik, tycker jag mig kunna höra tystnaden, på ett bildligt sätt.
Vad beror det på att en del av oss hör och känner så?

Jag skulle nog behöva intervjua dig för att förstå vad du menar med att du hör tystnaden. Det är ju olika för olika personer. I tystare miljöer kan det på sätt och vis vara mindre tyst för att de ljud som finns träder fram desto mer. Det kan vara svårare att inte lägga märke till ljuden där än på en plats där det är mycket som låter och ljuden maskerar varandra och bildar en tät matta.

* Ja, det där med att höra tystnaden kanske blev lite konstigt. Men jag tänker att ibland när jag har varit i väldigt tysta naturmiljöer, särskilt på vintern med mycket snö, så blir ett sus det ända man hör. Det kan vara både vinden och suset inne i mina egna öron som förstärks genom avsaknaden av andra ljud (precis som du också skriver). Och då associerar jag det till tystnad.
Men vilka ljud, om något, tycker du representerar tystnaden?
 
Vad som representerar tystnaden för mig? Ett minne som jag lätt kan plocka fram är från tonåren. Jag bodde i en liten by och åkte till Stockholm över dagen ibland. Efter flera timmar i stadsstimmet och nästan två timmars hemresa upplevde jag en härlig stillhet när jag klev av bussen och bussbullret försvann bort på landsvägen. Jag minns fågelsång, kanske susande trädkronor. En stark kontrast som var som en akustisk motsvarighet till att andas ut. Fågelsång kan förresten ha en väldigt speciell inverkan, den kan liksom påminna en om hela rymden i miljön. Det är lätt att gå och titta framför sig, men så hörs en enda fågelröst som studsar mot alla ytor och öppnar öronen för ett större rum.

* Din senaste utgåva på Zeon Light är en kassett som heter Djurens karneval. Där har du gått mot ett mer konkret och tydligt ambient musikskapande. Hur såg arbetet med Djurens karneval ut och hur mycket var planerat/komponerat innan inspelningen?

Musiken på Djurens karneval har kommit till med inspiration från en essä av filosofen och kritikern Thomas Anderberg, med titeln Djurens karneval.
Förutom textinspirationen som var ett sorts stämningstema under arbetet var det en spontan process, jag kände mig fram. Hittade ljud i min fieldrecordingsamling och spelade också in nya ljud som blev mina instrument i redigeringsprogrammet. Några musiksamplingar har också utgjort råmaterial som jag sen bearbetat. Det är många olika ljudkällor som gömmer sig i musiken, från olika platser jag besökt och smådetaljer i min vardag. Men jag ska nog inte berätta exakt vad det är som hörs, det är stämningen i musiken och inte ljudkällorna i sig som jag försökt få fram. Det skiljer den här kassetten från den förra som jag tycker var mer konkret i sina ljudbilder från olika miljöer. 

* Kan du beskriva vad ljud betyder för dig, i en vidare mening?
 
På ett sätt har ljud samma betydelser för mig som för de flesta, jag orienterar mig i min tillvaro med hjälp av ljuden, minns och känner genom dem. Men på ett annat sätt har jag kanske ett speciellt förhållande till ljud för att jag har tränat upp förmågan att lägga märke till dem. Jag tycker mycket om att göra små upptäckter i vardagen. Hör jag något som låter speciellt när jag går någonstans tänker jag en stund på det, kanske stannar till lite. Det blir något extra, ibland kan det nästan vara lite magiskt om ljudet skapar en speciell stämning. Häromveckan var det något fel på en av tunnelbanespärrarna som jag passerar varje dag. När glasdörrarna åkte åt sidorna hördes ett gnissligt, fjädrande läte, som ett kvitter. Det blev lite roligare, något att lägga märke till. Men de lagade felet bara efter någon dag och nu låter det som vanligt igen.
 
En annan dag klev det ombord några musikanter i tunnelbanevagnen när jag åkte till jobbet. De var kanske tre stycken men lät som en större orkester. De spelade och sjöng ’Les Champs Élysées’, med gitarr, klarinett, stämsång… Jag satt och blundade och lyssnade på en podcastintervju i lurar men kunde inte låta bli att lyssna på musiken. Det kändes som att det blev en glad, fin stämning i vagnen och jag blev nog lite blank om ögonen bakom ögonlocken. Det är lite konstigt när jag tänker på det nu efteråt, jag hörde dem spela den där låten på morgonen och på kvällen samma dag kom det hemska nyheter om Paris. Kanske kommer låten att väcka minnen både av tunnelbaneupplevelsen och de sorgliga händelserna den dagen när jag hör den vid andra tillfällen. Så fungerar ljuden.

* Ett stort tack Elin för att du ville vara med i denna intervju! Önskar dig all lycka i framtiden.




Mer läsning och lyssning av och med Elin finns här och här. 



Av: Jonas Persson