måndag 16 oktober 2017

Ellen Andersson Quartet

Foto: Satu Knape

Plötsligt händer det... en ny jazzbekantskap! Vinnare av en Jazzkatt 2017 som årets nykomling, Ellen Andersson Quartet. 
Denna kvartett med standardjazz som utgångspunkt, spelar låtarna med klass och sofistikerad lekfullhet. Vilka musiker! Orkestern består av sångerskan Ellen Andersson, Anton Forsberg spelandes gitarr, Hannes Jonsson på kontrabas och Sebastian Brydniak bakom trummorna. På deras debutalbum ”I’ll be seeing you” gästas de av Peter Asplund på trumpet och flygelhorn samt Oilly Wallace på altsaxofon. Plattan kom 2016 på bolaget Prophone Records.  

Ellen har en väldigt karakteristisk klang på sin röst som är spännande att lyssna till. Hon framför sin sång med en noggrann lätthet, om man nu kan säga så. Det låter enkelt men är samtidigt väldigt precist. Vidare är det en fröjd att höra Anton Forsbergs mjuka gitarrtoner, som färgar och för fram låtarna behagfullt i dessa arrangemang. Sebastian Brydniak spelar rörligt och elegant på exakt rätt ställen. Mycket inspirerande att höra. Hannes Jonsson och hans bas kommer med sina lena och knorriga toner fram extra tjusigt på låten Smile. Mycket elegant! Sedan har vi ju blåsargästerna...vilka lirare! De för fram melodierna och solona med stor skärpa och intensitet. 

Jag är ingen expert på dessa amerikanska standardlåtar, men denna kvartett gör ett stort intryck på mig. Fint, spännande, elegant och roligt! 


Text: Jonas Persson. 

söndag 27 augusti 2017

Nick Cave & The Bad Seeds - Your funeral... my trial [Skivtips]


Musikaliskt ses ofta 1980-talet i backspegeln som pastellfärgat och glättigt. Där hårdrockarna hade stort hår och spandexbyxor. Där radion var popig och förflyttad till (M-)TV. Men, vi bör emellanåt vrida den backspegeln åt ett annat håll, så att vi kan se, och åter höra, den svärta som speglades i postpunken, doom-metallen och svartrocken.Med bl.a. band som Sisters of Mercy, UK Decay, Fields of the Nephilim, Candlemass, TT Reuter, Bauhaus och Nick Cave och hans kompband The Bad Seeds. 

Nick Cave & The Bad Seeds gav ut Your funeral... my trial i november 1986. Albumet bestod av två 12-tums ep-skivor med totalt åtta låtar. 

Ett album där den skeva musiken subtilt tränger sig på med vemod, sorgsenhet och en gotisk berättaranda.
Nick Cave har här skrivit sex av de åtta låtarna (en av de sex låtarna har han skrivit tillsammans med Mick Harvey). De övriga två låtarna är skapade av Anita Lane och Blixa Bargeld (Stranger than kindness) samt Tim Rose (Long time man). 
Skådeplatserna för låtarna kan vara avlägsna mörka städer, flodbäddar eller gyckeltåg. Men oftast är det inne i människans melankoliska och vemodiga sinne.
En given plats i samlingen? Foto: Jonas Persson



Musiken och sången kan låta skev och vagt ihopsatt. Det är knappt styrfart emellanåt. Men med ett aktivt lyssnande så märks det att limmet i låtarna är finurligt ditsatt. Slump eller ett hantverkskunnande av producenten och teknikern Flood, eller musikaliskt duktigt band som kan låta sig styras av Nick Caves infall i framförandet av låtarna? Det är nog både och i detta fall. Rätt tid vid rätt plats och med rätt låtar och rätt musiker. Men en viktig sammanhållande länk på denna dubbel-ep är musikern Mick Harvey, vars multi-instrumentella talanger färgar musiken med en blandning av punk, blues och skev varietémusik. Harveys insats märks extra tydligt i låten The Carny, där hans orgel och piano spelas i en enkel men effektiv tretakt, samt för punksammanhang ovanligt intrikata xylofon-inslag. 

Nick Caves text och musik är metaforfylld och skitig, melankolisk och vacker, samt med en romantisk svärta av sällan skådat slag. Han för fram, med bluessångarens berättartradition, låtar som blir till filmisk musik noir. 

Text: Jonas Persson 

söndag 11 juni 2017

Politik med F! på Spånga IP


Victoria Kawesa från Feministiskt Initiativ talar på Politikerveckan i Järva.
Det är den 10:e juni och jag och min farsa tar oss till Spånga IP. Det är nu dock inte för något idrottsevenemang vi är där. Det är faktiskt så att Feministiskt Initiativ har sin dag under Politikerveckan i Järva. Eftersom det är den första dagen under denna politikervecka, så får vi oss ett öppningstal av Alice Bah Kuhunke. Hon pratar om mänskliga fri- och rättigheter, hot mot demokratin genom de våldshandlingar som sker både på nära och långt håll. Vidare nämner hon "demokratiska klyftor" som är en verklighet i Sverige. Det är lågt valdeltagande i många socioekonomiskt utsatta områden. Så, att det anordnas en politikervecka i Järvaområdet i Stockholm är ett alldeles utmärkt initiativ!
Efter det tar vi, jag och farsan, oss en korv samt en kopp kaffe. Vi tar oss sedan till en mindre scen där det ska hållas en debatt/samtal med temat "Sviker feminister kvinnorna i förorten?" Detta var på förhand en mycket intressant programpunkt som jag hade sett fram emot. Men tyvärr införlivades det inte. Bl.a. genom teknikaliteter som att ljudet från den stora scenen tog över volymmässigt. Så farsan som är döv på ena örat hade nog väldans svårt att hänga med. Även jag med båda öronen intakta hade det svårt. Sedan tycker jag att jag inte fick några svar på frågan om feminister sviker kvinnor i förorten. För det är här jag skulle vilja ha svar, eller riktningar hur en kan tänka. Jag själv kallar mig feminist (är även medlem i F!) och ser ett verkligt (och teoretiskt) problem om hur vi ska komma bort från machokulturen, våld i hederns namn osv. Det avslutades dock med en viktig poäng: att kräva sin rätt (som kvinna) är både provocerande och farligt. 
Innan jag lyssnade på avslutningstalet av Victoria Kawesa så skjutsade jag hem farsan. Är man 86 år så orkar man inte hur mycket som helst. Dock hade vi ett litet kort givande samtal, han och jag, om klass och jämställdhet då och nu. Kontentan från honom blev att det "är ju gubbarna" som måste ändra sig! 
Victoria Kawesa, som är uppvuxen i Järvaområdet, vet vad hon pratar om när hon nämner att politikerna måste jobba på att få bort rasism, våld och antifeminism från vårt samhälle i allmänhet och i "orten" i synnerhet. Feministiskt Initiativ, med deras feministiska och antirasistiska agenda, har en viktig del och plats i denna svenska politiken och det framför Victoria Kawesa med emfas och med all rätt.
Frågor som jag får med sig är: Varför använder män våld? Varför hamnar visa unga män/pojkar i kriminalitet? Hur hittar jag svaren på dem? Jag vet inte...

Tack till Global Village, den partipolitiskt och religiöst obundna förening som står bakom politikerveckan i Järva!

ps. Här kan du läsa varför F! bojkottar Almedalen.

Text & bild: Jonas Persson

torsdag 20 april 2017

Water Boogie System - Year Of Silver [Lyssningstips]

                      


Detta måste ni lyssna på! Water Boogie System och deras nya inspelning Year Of Silver.
Det är elegant uppkäftighet, där ordet 'blandning' ofta kommer upp när jag ska försöka beskriva deras musik. De blev krönta till årets jazzdebutanter 2012 (året efter de bildades samt när de gav ut sin EP) av Sveriges Radio och deras debut album Greetings (från 2014) var nominerad till årets jazzalbum på Manifestgalan 2015. 

Water Boogie System, från Göteborg, är ett band som lockar, gör motstånd samt litar på den musikaliskt intresserade människan. För när du lyssnar på Water Boggie Systems senaste inspelade alster, Year Of Silver, så måste du engagera dig. Jo, du kan säkert ha det som bakgrundsmusik till hushållsbestyren, men då förlorar du och musiken en massa på det. Vad du skulle kunna göra dock, är att lägga ifrån dig diskborsten och dansa dig glad och skev till denna musik. I alla fall emellanåt. Andra stunder måste du sätta dig ned och koncentrerat lyssna och, som sagt, engagera dig. 

Detta band blandar om friskt i den musikaliska grytan. Musiken är hoppigt synkoperad, varm och jazzig, kyligt avantgardistisk, konstnärlig och humoristisk. Det finns softa jazzbasfigurer, synttpopgester, frijazztendenser m.m. Men framför allt: det är Water Boogie System i all sin prakt! De tar (tror jag i alla fall) sina musikaliska ideér, oavsett vilka, och komponerar ett respektlöst musikaliskt äventyr i framåtskridande anda. Ta öppningsspåret, tillika titellåten, som exempel. Den byter riktning ett antal gånger med underbart resultat. För att sedan gå in i låten RPD som är en starkt driven låt med underbara synkoper och blandade små undertoner av Laurie Anderson och Frank Zappa. Och när låten Herne Hill kommer ut genom högtalarna måste jag verkligen lyssna noga. Virveltrummans komp är driven och återhållsam i samma andetag. Men låten flyter fram i takt- och tempoblandningar som är väldigt intrikata! De har en ljudbild som jag skulle vilja kalla för retro-modern. Igen denna blandning, av då och nu, som de gör till sitt eget. 
Favoritlåt då? Ja, det finns många (åtta allt som allt på skivan) att välja mellan. Men just nu är det nog låten But Why? som blandar stillsam vackerhet med frijazzdoft! 

De som gör denna underbara musik är:
Karin Verbaan som sjunger underbara sångslingor samt spelar synt; William Soovik spelandes på sina trummor med både vackra, sofistikerade och humoristiska anslag; Jonathan Albrektson som spelar klaviatur med bravur och inlevelse; Viktor Reuter på kontrabasen som hoppar mellan popig punk och jazz i en handvändning av sällan skådat slag. 

Så, sök upp deras musik (den finns på Spotify och Soundcloud) och njut och bli hänförd! 

Text: Jonas Persson 

tisdag 4 april 2017

Dror Feiler och Bengt Berger på Väsby Konsthall.


Dror Feiler och Bengt Berger

Väsby Konsthall, söndagen den andra april. 


Dror Feiler och Bengt Berger spelade i Väsby Konsthall i samband med att Gunilla Sköld Feiler hade ett samtal om sin konst och utställning på just Väsby Konsthall. Dror Feiler (f. 1951) är kanske mest känd som musiker i bandet Lokomotiv Konkret, men också som en kulturell och politisk aktivist. Denna söndag spelade han sin saxofon och klarinett med starka och skarpa toner, fyllda med referenser till Asien och mellan-östern. Bengt Berger (f. 1942) som har spelat med Arbete & Fritid, Rena Rama, Jonas Knutsson mfl. hade en arsenal med allsköns små slagverk och andra ljudande tingestar. Med en fri ljudbild, oftast takt- och tempofri, så gav Bengt Berger oss en humoristisk, fin och spännande klangkompensering till Feilers lite mer rakt-på-fri-jazz-stil. Deras två kortare improvisationer slutade med att Bengt Berger, i form av ett litet humoristiskt rus, såg till att hans små cymbaler flög omkring i konsthallen! (Ingen fara för publiken, men Gunilla Sköld Feilers små skulpturer fanns inom riskområdet) 

Berger och Feilers musik är en blandning av det referensfyllda och det nyskapande, det humoristiska och allvarliga, det vackra och det vassa. Feilers höga toner ekade och tryckte ibland till våra trumhinnor extra hårt. Det är å andra sidan lite av hans stil skulle jag tro. 

Tack till Väsby Konsthall som stod för detta arrangemang. 


Text o Bild: Jonas Persson

onsdag 22 mars 2017

Cell9 - The Devils Feast [Skivtips]


Cell9 - The Devils Feast [CD utgiven 2016]

För den hårdrocks- och heavy metal-lystne så finns det ett nytt gott alternativ med gruppen Cell9. Men medlemmarna är allt annat än nybörjare. Denna trio i hård musik består av Thomas och Torbjörn Weinesjö samt Niklas Wilhelmsson. Bröderna Weinesjö kanske konnässören av tung metalmusik känner igen från den nu avpolletterade gruppen Veni Domine. Thomas Weinesjö (trummor) har även figurerat i den amerikanska rockgruppen Savior Machine. Och Torbjörn Weinesjö (gitarr o sång) har även medverkat i gruppen Audiovision. Niklas Wilhelmsson (bas) var med i ett band som hette Bishop Caps. Så dessa 40-plussare besitter en massa tung erfarenhet.

Skivan börjar med låten Under My Skin, där ett torrt och skevt ljud på gitarren samt tolv slag på bastrumman introducerar oss... för att sedan komma emot oss som en ångvält! Det är ett gemensamt drag för alla låtarna, att de är väldigt fysiska, sinnliga och kroppsliga. Cell9 gestaltar med denna skiva dualiteten mellan styrka och hjärta, mellan kropp och själ. Men kanske framför allt ett steg till, att vi människor behöver treenigheten i vår värld. Titellåten, Devil's Feast, åskådliggör med sina taggtrådsvassa ljud att de trots allt (tack vare Torbjörn Weinesjös lyckade inspelning och mixning) har en stor klarhet i ljudbilden, vilket är symptomatiskt för hela skivan. Gitarriffen är riktigt fläskiga (i ordets positiva bemärkelse) och sången är okonstlad i sitt, emellanåt, teatraliska uttryck, där den framförs personligt och äkta. Niklas Wilhelmsson och hans bas rullar fram som den största av hjulångare på Mississippi-floden, vilket bevisas bl.a. i låten A Burning Haze. Ibland ser jag hela gruppen och dess musik som en stor hjulångare, som utan pardon tar sig fram på livets tuffa flod, där de också stannar upp och tar ombord medpassagerare till undsättning. Ibland skyfflar de in extra mycket kol i ugnen och får en rackarns fart rätt upp i himlen, som i låten Touch the sky. Hårt, energigivande och nöjsamt att lyssna på, där Thomas Weinesjö får visa sina fartfyllda kunskaper på trummorna! En sån trummis! 
Förutom att det är mycket energi, hårdhet och tyngd så har de, som i låten Save Me, ett stycke rockmusik med intrikata takt- och tempobyten i sann metall-anda. Jag måste erkänna att den låten och Touch The Sky är favoritlåtarna just nu. Det kommer säkert att ändras vart efter, för här finns det mycket bra hårdrock och metallmusik att inandas! Cell9 tar beprövade musikaliska hårdrocksgrepp, och gör dem till sina egna. Det är tajt och välspelat, det är fyllt med innerlighet och hjärta, med personlighet och karismatisk själ. Det är väldigt hårt och tungt, oftast rakt på utan konstigheter, men med välgjorda svängar. The Devil's Feast är en skiva som jag tror och hoppas att fans av den hårda och metalliska musiken kommer att ta till sig. Det borde en göra. 

Cell9 har verkligen lyckats arbeta ihop en livgivande hårdrocksskiva av rang. Vidare så måste det ju nämnas att skivan klockar in på behagliga 35 min...så jag tar nog och låter den snurra ett varv till! 


Text o bild: Jonas Persson. 




söndag 19 mars 2017

The Claypool Lennon Delirium [Skivtips]

      

The Claypool Lennon Delirium - The Monolith of Phobos 
[Dubbel-lp utgiven på ATO Records 2016]

Av en slump, som så mycket annat, ramlade jag över denna duo. Det var via en massa klick på youtube som jag hamnade på en inspelad konsert med dessa två. Les Claypool (f. 1963) har jag sedan en massa år försökt hålla lite koll på vad han gör. Förutom att han är en tredjedel av den otroligt spännande rockgruppen Primus, så har han gjort en massa andra musikaliska utflykter i, mer eller mindre, samma anda som Primus. Sean Lennon (f. 1975, son till John Lennon och Yoko Ono) visste jag ju att han fanns som person, men att han var en begåvad och intressant rockmusiker visste jag inte. Spännande! På deras debutskiva, Monolith of Phobos, under gruppnamnet The Claypool Lennon Delirium, så spelar de alla instrumenten samt står som producenter. Les Claypool ger oss sitt typiska spel på elbasen, sin nasala grodan-boll-röst och emellanåt lite trummor och Mellotron. Sean Lennon spelar gitarr, trummor, Mellotron och sjunger. Han har även gjort omslaget till skivan. Talangfull människa den där Sean! 

Musiken som de gör på denna skiva bär starka spår av 60-tals-Pink Floyd och andra så kallade psykedeliska rockgrupper från den tiden. Tänk Jefferson Airplane, Doors osv. Blanda sedan det med avtryck från Primus och deras stompiga och starkt synkoperade musik. I den korsningen hittar du denna dubbel-LP. 
Det som gör denna skiva så trevlig att lyssna på är just denna blandning av nytt och gammalt. En kan hitta referenser och passningar från 60- och tidiga 70-talets rockmusik. De gör det dock med en anda av sansad modern virtuositet och mognad. Claypool och Lennon kompletterar varandra mycket bra. Både vad det gäller låtskrivande och musicerande. Det är vackert och spännande, behagligt och rafflande, varligt och hänförande. Precis som god pop- och rockmusik ska vara. Låttexterna handlar om aktuella ämnen som dagens Amerika ("Ohmerica"), receptbelagda mediciner ("Cricket and the genie"), läskiga fluktare ("Mr Wright") m.m. Allt detta med en tragikomisk tvist. Men också den sorgsna historien ("Bubbles burst") om Michael Jacksons apa Bubbles, som Sean Lennon ska ha träffat och "umgåtts" med. 

En skulle kunna kalla denna skiva för flummig (ja, jo faktiskt). Det flummiga ser jag som en  synonym till det vackra och lummiga från det sena 60-talets rockmusik. Samtidigt som du har en stor portion allvar med gedigen stadga inmejslat i de svävande gitarr- och Mellotronljuden. 
Tryck er fram på ex. Spotify eller Youtube och provlyssna på denna frodigt spännande och stilblandande skiva. 


Text och foto: Jonas Persson