fredag 23 mars 2018

Intervju med Cell 9



Allvar i underhållningens korta format. Kraftfull rockmusik som kan tala svaga människors vilsenhet. Utövare och betraktare försöker hitta rätt och fel. En glädje i allvaret, ett kraftfullt här och nu.
Kan detta hittas i rockgruppen Cell 9? Ja, jag tror det. Men för att få veta mer tog jag kontakt med Torbjörn Weinesjö och frågade om de var intresserade av att göra en mailintervju för Det Torna Rymd. Det var de och vi gjorde en Messengergrupp där det under januari - mars fördes en konversation. Vad har de att säga om sin musik och vissa saker runt omkring dem?

Cell 9 - Thomas, Niklas, Torbjörn.
Foto: Jens Forsberg

Cell 9 består av Thomas Weinesjö 50 år, som spelar trummor, boendes i Upplands Väsby och till vardags jobbar som yrkeslärare. Niklas Wilhelmsson 48 år spelar bas, bor i Järfälla och jobbar som gymnasielärare. Torbjörn Weinesjö 48 år, spelar gitarr och sjunger, bor i Sollentuna och jobbar som biträdande teknikchef på TV. Här har vi att göra med familjefäder i medelåldern. Inte så spännande kanske? Jo, det är det som är spännande. Att dessa s.k. vanliga människor är arvtagare och förvaltare av den tunga och hårda rockmusiken. Torbjörn och Thomas har spelat med varandra tidigare i grupperna Veni Domine och Audiovision. Thomas har även figurerat i den amerikanska rockgruppen Saviour Machine.

Vad är era första musikminnen?
Niklas: Första musikminnet för mig måste nog vara Elvis. Han var en stor idol när jag var liten. Jailhouse rock och In the ghetto sjöngs det framför min spegel i alla fall.
Thomas: Jag minns tydligt min klasskompis i lågstadiet som alltid, när jag kom dit, spelade Sweet på hög volym.
Torbjörn: Musikaliskt minns jag Beatles, Elvis, Spotnicks och ABBA hemifrån.

Hur bildades Cell 9?
Torbjörn: Vi bildades 2016. Kan ha varit 2015.
Niklas: 2015
Hur kom det sig att det blev ni tre?
Torbjörn: Jag och Thomas har ju spelat ihop i mååånga år och har en kemi som fungerar. Nicke är en gammal kompis och spelkamrat där även kemin finns. När jag bad Niklas att lägga bas på en låt, innan vi formellt bildade bandet, visste vi inte att det skulle bli som det blev förstås. Jag tror man behöver följa upp goda trådar i livet. Lära sig att känna igen vad som sannolikt kommer ge god frukt längre fram. Jag har t.ex. stängt vissa dörrar under samma tidsperiod för att jag inte trodde det skulle fungera. När vi hade lagt en låt med bas så föreslog jag, tror jag det var, att vi skulle testa och repa då jag hade fler låtar i samma fåra liggandes. Där kom Tjompa in och på den vägen är det.

Vilken funktion fyller bandet för er?
Thomas: Cell 9 betyder för mig att jag får hänga med två sköna snubbar och spela tung musik. En musikalisk oas i tillvaron.
Niklas: För mig är Cell 9 en stor del av mitt musikhjärta. En glädje och tacksamhet i livet helt enkelt. Att få vara en liten kugge tillsammans med bröderna Weinesjö är svinkul! Att vi gör det mesta helt förutsättningslöst är en viktig del. En låtidé kan se helt annorlunda ut när den är klar.
Torbjörn: Socialt, att få hänga med bra gubbar i ett band. Det är en del i mitt sätt få uttrycka mig. Berätta om observationer man gör. Tankar som i och för sig kan vara svåra att krympa ned till en låttext, som de flesta ändå inte läser. Det är en rätt otacksam uppgift. Sedan ska jag nog vara ärlig att det finns en något pubertal glädje i att få spela ohälsosamt starkt.
Niklas, vad är det som är så speciellt att få spela med bröderna Weinesjö?
Niklas: Har du hör talas om det tredje hjulet? Nä, det är jättespännande att få vara med i projektet. Känt dem länge och de är djupa pojkar med stora hjärtan. Och våra rep börjar oftast med en timmes babbel om livet i stort och smått. Det kan bli en hel del tramsande. Men det är jag också en bidragande faktor till. Sen har de en otroligt stor musikalisk erfarenhet som jag får ta del av. Kul att utvecklas musikaliskt med dem!
Hur länge har ni spelat tillsammans Thomas och Torbjörn?
Torbjörn: Vi har lirat sen -87 egentligen. Innan dess spelade vi säkert en del i hemmet.
Men -87 får nog vara officiell start.
Thomas: Ja, -87 är rätt.
När du nu förde texterna på tal Torbjörn. Många av texterna, som jag ser det, handlar om människan och mänsklighetens fall. Där den fria viljan kan gå vilse.
Torbjörn: Så är det nog. Ofta handlar texten/texterna om hur mänskligheten ”missar” målet, mig själv inkluderad.
Men låten Touch the sky har en hoppfullhet för dem som har det jobbigt. I den låten finns textraden ”This song is for the weak that will rule in kingdom come”. Hur tänker du/ser du på den delen och ordet ”rule” där?
Torbjörn: Den textsnutten är relaterad till att den siste skall bli först och den förste sist [Här refererar Torbjörn till Matteusevangeliet kap. 20 vers 16.]
Hur skulle ni vilja förklara titeln och titellåten (The Devils Feast) på skivan?
Titeln som lite ruff beskriver hur den onde måste jubla över mänsklighetens tillkortakommanden. Att det ofta kortsiktigt kan kosta lite mer att göra gott men långsiktigt betalar sig mångfalt. Svårigheten att se det.

Hur ser skapandeprocessen/låtskrivandet och arrangerandet ut hos er i Cell 9?
Torbjörn: Oftast skriver jag en form: intro, vers, stick, refräng med melodi. Sedan tar vi låten till lokalen och repar, testar tempon osv. I slutändan kan det låta som en annan låt fast ackordföljder och melodi är i stort sett samma. Sedan spelas det in och själva produktionen tar vid. Det är en skapandeprocess i sig, att sätta ljud och sista delen av arren.
Niklas: Jag tycker absolut att processen är som Torbjörn beskriver. Att jag och Thomas får vara med och tycka till om idén och att det får ta form i replokalen.
Thomas: Nicke var inne på det. Vi skapar låtarna i replokalen tillsammans. Tobbe kan ha ett riff, en idé på en låt. Efter presentationen så jammar vi runt de idéerna och spelar in på t.ex. telefonerna och lyssnar hemma på vad vi gjort. Sedan snackar vi ihop oss om hur vi vill ha det, eller hur vill vi att det ska låta. Sedan träffas vi igen och gör om samma procedur om det behövs. Tror vi att vi är klara så spelar vi in låten och lyssnar hemma.

Som tidigare nämnts så har ju Thomas och Torbjörn spelat tillsammans i Veni Domine och Audiovision, där det var skivutgivningar och turnéer.
Hur var den upplevelsen och vilka likheter och skillnader ser ni gentemot Cell 9?
Torbjörn: Veni Domine, Audiovision och Cell 9 har ju alla likheter i och med att man är i samma segment. Mycket handlar om personkemi. Veni Domine hade både management och skivbolag medans Audiovision hade skivbolag. Cell 9 är helt fristående. Skillnaden stavas nog frihet, men mer jobb med kortare räckvidd. Veni Domine repade väldigt mycket i och med att musiken var lite mer intrikat. Audiovision repade i stort sett aldrig, utan vi sågs till spelningarna och alla skötte sina bitar på egen hand. Vi bodde även spritt över landet vilket försvårade rep-biten. Cell 9 bor i norrort [Stockholms norra förorter. Förf. anm.] så vi har möjlighet att repa. Både Veni Domine och Audiovision hade turnéer om än i mindre skala. Kul erfarenhet.
Thomas: Tobbe sammanfattade det väldigt bra tycker jag.
Thomas, du spelade även med Saviour Machine. Hur skiljer sig det mot Cell 9 och Veni Domine?
Thomas: Saviour Machine handlade mer om, för mig, att öva in färdiga låtar. Medans det i Cell 9 och Veni Domine mer handlar om att sätta min personliga prägel på musiken och trumspelet.
Niklas, vilka andra band har du varit med i?
Niklas: Jag är den som är minst rutinerad i Cellen. Började som sångare 1986 i ett gäng som hette Diciples, där Torbjörn lirade gitarr. Sedan startade jag ett tremannaband som hette Bishop Caps, där jag spelade bas och sjöng. Vi körde eget och några covers. Vi höll på något år runt 93-94. Ett dussintal spelningar men inga skivor gjordes. Galet kul var det i alla fall. Efter det la jag i princip av, tills för några år sen.
Varför då?
Niklas: Var nygift samt valde att spela innebandy på elitnivå. Sedan började jag plugga igen. Och -96 kom vår första dotter. Så pengar och tid blev det lite kort om. Andra fantastiska prioriteringar i livet helt enkelt. Men när messet från Tobbe kom om att förutsättningslöst testa en trio så hoppade jag med glädje på igen! Håller med Tjompa där att få hänga med två sköna snubbar och spela tungt!
För att vara den minst rutinerade av er, så tycker jag att du Niklas har ett väldigt drivet och erfaret basspel, med en väldigt rungande och mullrande ljudbild. Som jag tycker passar alldeles utmärkt i Cell 9 och eran typ av musik.
Niklas: Det tackar jag ödmjukast för! Torbjörn har lyckats fantastiskt bra på skivan.
Torbjörn: Basen på skivan är så som Niklas låter. Som producent är det en glädje att få framhäva bra saker. I motsats till de gånger man behöver dölja saker. Basen är ett lysande exempel på att få framhäva.
Thomas, du nämner tidigare att du vill sätta din egen prägel på spelet i Cell 9 till skillnad från Saviour Machine. Skulle du kunna beskriva det?
Thomas: I Saviour Machine försökte jag öva in låtarna som redan var släppta på cd för att framföra låtarna live.

Har ni några förebilder som påverkar Cell 9 eller er personligen?
Torbjörn: Ja, så är det säkert. Men jag tror att med åldern tänker man inte så mycket på sådana ting som man sannolikt gjorde tidigare. Musikaliska förebilder vet jag inte riktigt vad jag ska svara på.
Niklas: Alla mina förebilder är helt otroligt duktiga rent tekniskt, typ Billy Sheehan och Steve Harris. Jag försöker istället vara så tight och tung jag bara kan, då min teknik inte är den bästa. Övar för lite. Jag likställer mig mer som Cliff Williams i AC/DC. Låter gitarristen göra riffjobbet, vilket Torbjörn gör med bravur, medan jag och Thomas jobbar på det tunga drivet.
Cell 9 - Niklas, Torbjörn, Thomas
Foto: Jens Forsberg
Rockens roll i samhället har ibland diskuterats. Som företeelse, men även ur ett jämställdhetsperspektiv. Den ungdomskultur som nu, sedan länge, har vuxit upp och blivit, till viss del, en del av normen. Vilken bäring kan den ha idag, denna kulturgren som många av oss dras till och älskar?

Vilken betydelse tror ni att rockmusikens roll har i dagens samhälle?
Torbjörn: Jag tror att rockmusiken på sätt och vis har spelat ut sin ursprungliga roll. Den roll som de flesta normbrytare har under sin ”första” tid. Nu förvaltar nog rocken sitt arv mest likt andra företeelser. Det händer inte så mycket nytt inom rockgenren. Även den progressiva rocken är tänkvärt förutsägbar.
Hur ser jämställdheten ut inom eran genre?
Torbjörn: Jämställdheten har nog blivit jämnare, men har ingen riktig koll. Funderar inte så mycket på det i stort vad det gäller rock.
Niklas: Håller med helt! Känns som om det kommit fler tjejer i bandform än förr. Men som Tobbe sa så reflekterar inte jag heller så mycket om vilka som spelar utan mer hur jag gillar musiken. Minns dock Suzi Quatro från när jag var liten. Kanske för att hon även lirade bas.
Är det av större eller mindre vikt att reflektera och jobba för en större jämställdhet inom rocken?
Niklas: Jag har aldrig sett musikval som kopplat till om du är tjej eller kille. Gillar du musiken så lyssnar du på den, oavsett könstillhörighet.
Torbjörn: Som det mesta tror jag att det är en inställning på individnivå som måste justeras för att få till en bred förändring. Jag vet inte hur ojämställt det är i rock´n´rollen, jag vet att Cell 9 försöker behandla alla lika. Alla vet hur svårt det är. Ingen ska känna sig ojämställt behandlad p.g.a. kön i alla fall. Jämställdheten är en rätt komplicerad fråga som jag sannolikt inte kan ge ett fulltäckande svar på. Personligen så brukar min åsikt justeras längs resans gång, ju mer information jag får in och hinner processa. Jämställdheten inom rockmusiken är ingen isolerad företeelse. Det finns sannolikt överallt, mer eller mindre. Jag tycker att alla individer har ett ansvar att det blir jämställt, hur långt det nu går.

Ett svårt men viktigt ämne som en inte fullständigt kan avhandla här. Men vidare värt att fundera över. Intressant det som Torbjörn påpekar ändå, att jämställdheten inom rockmusiken inte är en isolerad företeelse. Men dock, tycker jag, värdefull att analysera.
Men hur ser framtiden ut för Cell 9? Vad kan vi förvänta oss av detta kraftfulla och robusta rockgäng?

Vad händer just nu i Cell 9?
Torbjörn: Vi spelar in ett par singlar för 2018, ser över olika möjligheter för spelningar etc. Vi håller oss flytande.
Hur ser tematiken ut för de nya låtarna?
Torbjörn: Jag tror vi sparar på den tills låtarna är ute. Det mesta berör som vanligt livet, med eller utan Gud.

Med de orden så tackar vi Thomas, Torbjörn och Niklas i Cell 9 för att de ville ställa upp på denna intervju! Åtminstone jag har fått en större inblick i medlemarnas tankar och göromål i detta band. Tack!


Text: Jonas Persson
Foto: Jens Forsberg





måndag 16 oktober 2017

Ellen Andersson Quartet

Foto: Satu Knape

Plötsligt händer det... en ny jazzbekantskap! Vinnare av en Jazzkatt 2017 som årets nykomling, Ellen Andersson Quartet. 
Denna kvartett med standardjazz som utgångspunkt, spelar låtarna med klass och sofistikerad lekfullhet. Vilka musiker! Orkestern består av sångerskan Ellen Andersson, Anton Forsberg spelandes gitarr, Hannes Jonsson på kontrabas och Sebastian Brydniak bakom trummorna. På deras debutalbum ”I’ll be seeing you” gästas de av Peter Asplund på trumpet och flygelhorn samt Oilly Wallace på altsaxofon. Plattan kom 2016 på bolaget Prophone Records.  

Ellen har en väldigt karakteristisk klang på sin röst som är spännande att lyssna till. Hon framför sin sång med en noggrann lätthet, om man nu kan säga så. Det låter enkelt men är samtidigt väldigt precist. Vidare är det en fröjd att höra Anton Forsbergs mjuka gitarrtoner, som färgar och för fram låtarna behagfullt i dessa arrangemang. Sebastian Brydniak spelar rörligt och elegant på exakt rätt ställen. Mycket inspirerande att höra. Hannes Jonsson och hans bas kommer med sina lena och knorriga toner fram extra tjusigt på låten Smile. Mycket elegant! Sedan har vi ju blåsargästerna...vilka lirare! De för fram melodierna och solona med stor skärpa och intensitet. 

Jag är ingen expert på dessa amerikanska standardlåtar, men denna kvartett gör ett stort intryck på mig. Fint, spännande, elegant och roligt! 


Text: Jonas Persson. 

söndag 27 augusti 2017

Nick Cave & The Bad Seeds - Your funeral... my trial [Skivtips]


Musikaliskt ses ofta 1980-talet i backspegeln som pastellfärgat och glättigt. Där hårdrockarna hade stort hår och spandexbyxor. Där radion var popig och förflyttad till (M-)TV. Men, vi bör emellanåt vrida den backspegeln åt ett annat håll, så att vi kan se, och åter höra, den svärta som speglades i postpunken, doom-metallen och svartrocken.Med bl.a. band som Sisters of Mercy, UK Decay, Fields of the Nephilim, Candlemass, TT Reuter, Bauhaus och Nick Cave och hans kompband The Bad Seeds. 

Nick Cave & The Bad Seeds gav ut Your funeral... my trial i november 1986. Albumet bestod av två 12-tums ep-skivor med totalt åtta låtar. 

Ett album där den skeva musiken subtilt tränger sig på med vemod, sorgsenhet och en gotisk berättaranda.
Nick Cave har här skrivit sex av de åtta låtarna (en av de sex låtarna har han skrivit tillsammans med Mick Harvey). De övriga två låtarna är skapade av Anita Lane och Blixa Bargeld (Stranger than kindness) samt Tim Rose (Long time man). 
Skådeplatserna för låtarna kan vara avlägsna mörka städer, flodbäddar eller gyckeltåg. Men oftast är det inne i människans melankoliska och vemodiga sinne.
En given plats i samlingen? Foto: Jonas Persson



Musiken och sången kan låta skev och vagt ihopsatt. Det är knappt styrfart emellanåt. Men med ett aktivt lyssnande så märks det att limmet i låtarna är finurligt ditsatt. Slump eller ett hantverkskunnande av producenten och teknikern Flood, eller musikaliskt duktigt band som kan låta sig styras av Nick Caves infall i framförandet av låtarna? Det är nog både och i detta fall. Rätt tid vid rätt plats och med rätt låtar och rätt musiker. Men en viktig sammanhållande länk på denna dubbel-ep är musikern Mick Harvey, vars multi-instrumentella talanger färgar musiken med en blandning av punk, blues och skev varietémusik. Harveys insats märks extra tydligt i låten The Carny, där hans orgel och piano spelas i en enkel men effektiv tretakt, samt för punksammanhang ovanligt intrikata xylofon-inslag. 

Nick Caves text och musik är metaforfylld och skitig, melankolisk och vacker, samt med en romantisk svärta av sällan skådat slag. Han för fram, med bluessångarens berättartradition, låtar som blir till filmisk musik noir. 

Text: Jonas Persson 

söndag 11 juni 2017

Politik med F! på Spånga IP


Victoria Kawesa från Feministiskt Initiativ talar på Politikerveckan i Järva.
Det är den 10:e juni och jag och min farsa tar oss till Spånga IP. Det är nu dock inte för något idrottsevenemang vi är där. Det är faktiskt så att Feministiskt Initiativ har sin dag under Politikerveckan i Järva. Eftersom det är den första dagen under denna politikervecka, så får vi oss ett öppningstal av Alice Bah Kuhunke. Hon pratar om mänskliga fri- och rättigheter, hot mot demokratin genom de våldshandlingar som sker både på nära och långt håll. Vidare nämner hon "demokratiska klyftor" som är en verklighet i Sverige. Det är lågt valdeltagande i många socioekonomiskt utsatta områden. Så, att det anordnas en politikervecka i Järvaområdet i Stockholm är ett alldeles utmärkt initiativ!
Efter det tar vi, jag och farsan, oss en korv samt en kopp kaffe. Vi tar oss sedan till en mindre scen där det ska hållas en debatt/samtal med temat "Sviker feminister kvinnorna i förorten?" Detta var på förhand en mycket intressant programpunkt som jag hade sett fram emot. Men tyvärr införlivades det inte. Bl.a. genom teknikaliteter som att ljudet från den stora scenen tog över volymmässigt. Så farsan som är döv på ena örat hade nog väldans svårt att hänga med. Även jag med båda öronen intakta hade det svårt. Sedan tycker jag att jag inte fick några svar på frågan om feminister sviker kvinnor i förorten. För det är här jag skulle vilja ha svar, eller riktningar hur en kan tänka. Jag själv kallar mig feminist (är även medlem i F!) och ser ett verkligt (och teoretiskt) problem om hur vi ska komma bort från machokulturen, våld i hederns namn osv. Det avslutades dock med en viktig poäng: att kräva sin rätt (som kvinna) är både provocerande och farligt. 
Innan jag lyssnade på avslutningstalet av Victoria Kawesa så skjutsade jag hem farsan. Är man 86 år så orkar man inte hur mycket som helst. Dock hade vi ett litet kort givande samtal, han och jag, om klass och jämställdhet då och nu. Kontentan från honom blev att det "är ju gubbarna" som måste ändra sig! 
Victoria Kawesa, som är uppvuxen i Järvaområdet, vet vad hon pratar om när hon nämner att politikerna måste jobba på att få bort rasism, våld och antifeminism från vårt samhälle i allmänhet och i "orten" i synnerhet. Feministiskt Initiativ, med deras feministiska och antirasistiska agenda, har en viktig del och plats i denna svenska politiken och det framför Victoria Kawesa med emfas och med all rätt.
Frågor som jag får med sig är: Varför använder män våld? Varför hamnar visa unga män/pojkar i kriminalitet? Hur hittar jag svaren på dem? Jag vet inte...

Tack till Global Village, den partipolitiskt och religiöst obundna förening som står bakom politikerveckan i Järva!

ps. Här kan du läsa varför F! bojkottar Almedalen.

Text & bild: Jonas Persson

torsdag 20 april 2017

Water Boogie System - Year Of Silver [Lyssningstips]

                      


Detta måste ni lyssna på! Water Boogie System och deras nya inspelning Year Of Silver.
Det är elegant uppkäftighet, där ordet 'blandning' ofta kommer upp när jag ska försöka beskriva deras musik. De blev krönta till årets jazzdebutanter 2012 (året efter de bildades samt när de gav ut sin EP) av Sveriges Radio och deras debut album Greetings (från 2014) var nominerad till årets jazzalbum på Manifestgalan 2015. 

Water Boogie System, från Göteborg, är ett band som lockar, gör motstånd samt litar på den musikaliskt intresserade människan. För när du lyssnar på Water Boggie Systems senaste inspelade alster, Year Of Silver, så måste du engagera dig. Jo, du kan säkert ha det som bakgrundsmusik till hushållsbestyren, men då förlorar du och musiken en massa på det. Vad du skulle kunna göra dock, är att lägga ifrån dig diskborsten och dansa dig glad och skev till denna musik. I alla fall emellanåt. Andra stunder måste du sätta dig ned och koncentrerat lyssna och, som sagt, engagera dig. 

Detta band blandar om friskt i den musikaliska grytan. Musiken är hoppigt synkoperad, varm och jazzig, kyligt avantgardistisk, konstnärlig och humoristisk. Det finns softa jazzbasfigurer, synttpopgester, frijazztendenser m.m. Men framför allt: det är Water Boogie System i all sin prakt! De tar (tror jag i alla fall) sina musikaliska ideér, oavsett vilka, och komponerar ett respektlöst musikaliskt äventyr i framåtskridande anda. Ta öppningsspåret, tillika titellåten, som exempel. Den byter riktning ett antal gånger med underbart resultat. För att sedan gå in i låten RPD som är en starkt driven låt med underbara synkoper och blandade små undertoner av Laurie Anderson och Frank Zappa. Och när låten Herne Hill kommer ut genom högtalarna måste jag verkligen lyssna noga. Virveltrummans komp är driven och återhållsam i samma andetag. Men låten flyter fram i takt- och tempoblandningar som är väldigt intrikata! De har en ljudbild som jag skulle vilja kalla för retro-modern. Igen denna blandning, av då och nu, som de gör till sitt eget. 
Favoritlåt då? Ja, det finns många (åtta allt som allt på skivan) att välja mellan. Men just nu är det nog låten But Why? som blandar stillsam vackerhet med frijazzdoft! 

De som gör denna underbara musik är:
Karin Verbaan som sjunger underbara sångslingor samt spelar synt; William Soovik spelandes på sina trummor med både vackra, sofistikerade och humoristiska anslag; Jonathan Albrektson som spelar klaviatur med bravur och inlevelse; Viktor Reuter på kontrabasen som hoppar mellan popig punk och jazz i en handvändning av sällan skådat slag. 

Så, sök upp deras musik (den finns på Spotify och Soundcloud) och njut och bli hänförd! 

Text: Jonas Persson 

tisdag 4 april 2017

Dror Feiler och Bengt Berger på Väsby Konsthall.


Dror Feiler och Bengt Berger

Väsby Konsthall, söndagen den andra april. 


Dror Feiler och Bengt Berger spelade i Väsby Konsthall i samband med att Gunilla Sköld Feiler hade ett samtal om sin konst och utställning på just Väsby Konsthall. Dror Feiler (f. 1951) är kanske mest känd som musiker i bandet Lokomotiv Konkret, men också som en kulturell och politisk aktivist. Denna söndag spelade han sin saxofon och klarinett med starka och skarpa toner, fyllda med referenser till Asien och mellan-östern. Bengt Berger (f. 1942) som har spelat med Arbete & Fritid, Rena Rama, Jonas Knutsson mfl. hade en arsenal med allsköns små slagverk och andra ljudande tingestar. Med en fri ljudbild, oftast takt- och tempofri, så gav Bengt Berger oss en humoristisk, fin och spännande klangkompensering till Feilers lite mer rakt-på-fri-jazz-stil. Deras två kortare improvisationer slutade med att Bengt Berger, i form av ett litet humoristiskt rus, såg till att hans små cymbaler flög omkring i konsthallen! (Ingen fara för publiken, men Gunilla Sköld Feilers små skulpturer fanns inom riskområdet) 

Berger och Feilers musik är en blandning av det referensfyllda och det nyskapande, det humoristiska och allvarliga, det vackra och det vassa. Feilers höga toner ekade och tryckte ibland till våra trumhinnor extra hårt. Det är å andra sidan lite av hans stil skulle jag tro. 

Tack till Väsby Konsthall som stod för detta arrangemang. 


Text o Bild: Jonas Persson

onsdag 22 mars 2017

Cell9 - The Devils Feast [Skivtips]


Cell9 - The Devils Feast [CD utgiven 2016]

För den hårdrocks- och heavy metal-lystne så finns det ett nytt gott alternativ med gruppen Cell9. Men medlemmarna är allt annat än nybörjare. Denna trio i hård musik består av Thomas och Torbjörn Weinesjö samt Niklas Wilhelmsson. Bröderna Weinesjö kanske konnässören av tung metalmusik känner igen från den nu avpolletterade gruppen Veni Domine. Thomas Weinesjö (trummor) har även figurerat i den amerikanska rockgruppen Savior Machine. Och Torbjörn Weinesjö (gitarr o sång) har även medverkat i gruppen Audiovision. Niklas Wilhelmsson (bas) var med i ett band som hette Bishop Caps. Så dessa 40-plussare besitter en massa tung erfarenhet.

Skivan börjar med låten Under My Skin, där ett torrt och skevt ljud på gitarren samt tolv slag på bastrumman introducerar oss... för att sedan komma emot oss som en ångvält! Det är ett gemensamt drag för alla låtarna, att de är väldigt fysiska, sinnliga och kroppsliga. Cell9 gestaltar med denna skiva dualiteten mellan styrka och hjärta, mellan kropp och själ. Men kanske framför allt ett steg till, att vi människor behöver treenigheten i vår värld. Titellåten, Devil's Feast, åskådliggör med sina taggtrådsvassa ljud att de trots allt (tack vare Torbjörn Weinesjös lyckade inspelning och mixning) har en stor klarhet i ljudbilden, vilket är symptomatiskt för hela skivan. Gitarriffen är riktigt fläskiga (i ordets positiva bemärkelse) och sången är okonstlad i sitt, emellanåt, teatraliska uttryck, där den framförs personligt och äkta. Niklas Wilhelmsson och hans bas rullar fram som den största av hjulångare på Mississippi-floden, vilket bevisas bl.a. i låten A Burning Haze. Ibland ser jag hela gruppen och dess musik som en stor hjulångare, som utan pardon tar sig fram på livets tuffa flod, där de också stannar upp och tar ombord medpassagerare till undsättning. Ibland skyfflar de in extra mycket kol i ugnen och får en rackarns fart rätt upp i himlen, som i låten Touch the sky. Hårt, energigivande och nöjsamt att lyssna på, där Thomas Weinesjö får visa sina fartfyllda kunskaper på trummorna! En sån trummis! 
Förutom att det är mycket energi, hårdhet och tyngd så har de, som i låten Save Me, ett stycke rockmusik med intrikata takt- och tempobyten i sann metall-anda. Jag måste erkänna att den låten och Touch The Sky är favoritlåtarna just nu. Det kommer säkert att ändras vart efter, för här finns det mycket bra hårdrock och metallmusik att inandas! Cell9 tar beprövade musikaliska hårdrocksgrepp, och gör dem till sina egna. Det är tajt och välspelat, det är fyllt med innerlighet och hjärta, med personlighet och karismatisk själ. Det är väldigt hårt och tungt, oftast rakt på utan konstigheter, men med välgjorda svängar. The Devil's Feast är en skiva som jag tror och hoppas att fans av den hårda och metalliska musiken kommer att ta till sig. Det borde en göra. 

Cell9 har verkligen lyckats arbeta ihop en livgivande hårdrocksskiva av rang. Vidare så måste det ju nämnas att skivan klockar in på behagliga 35 min...så jag tar nog och låter den snurra ett varv till! 


Text o bild: Jonas Persson.